Att döda för att försörja sig. Något de kanske inte behöver ägna minsta tanke åt under många år framöver.
Försvararnas bästa kort tycks vara att ifrågasätta den bevisning som framkommit när fransk polis knäckte encrochattarna, eller inte själva bevisningen utan hur den svenska polisen fick tillgång till den. För även om vi i Sverige har fri bevisprövning får inte bevis tas fram hur som helst.
Under 20 dagar har rättegången pågått, åklagarna har sagt sitt. Advokaterna har sagt sitt. Målsägandebiträdena har sagt sitt. Vittnen, poliser och kriminaltekniker har berättat om morden, om spaningsarbetet och om tekniska slutsatser.
Anhöriga har berättat om män, som innan de sköts till döds hämtade barn på förskolan, slappade i tv-soffor, åt familjemiddagar som vilka män och pappor som helst.
Bara det att de inte var vilka män och pappor som helst.
Den lokale ledaren för det kriminella gängen No Surrender som sköts till döds utanför nattklubben hade nyligen muckat från ett fängelsestraff. Vid den förhandlingen var jag med, såg och hörde honom på nära håll. Han verkade tro att han skulle klara sig den gången också. Innan dess hade han vid flera tillfällen suttit häktad misstänkt för andra brott.
Med honom den där kvällen i december utanför nattklubben var en man, också han dömd för brott, som även han sköts ihjäl. Även om det inte är helt klarlagt att han var den andra måltavlan den kvällen. Han var nämligen väldigt lik den man som några månader senare sköts ihjäl på Ingelsta.
Den mannen var inte heller som vilken pappa som helst. Men lojal mot ledaren av No Surrender. Han drack inte alkohol och var den som alltid skjutsade ledaren dit han skulle. Utom den kvällen när ledaren mördades, då var han sjuk och blev hemskickad.
Vid skjutningen på Ingelsta överlevde den andre måltavlan, en man som den stora bomben på Ådalagatan i Linköping misstänks vara riktad mot.
Han har efter mordförsöket på Ingelsta haft ett fortsatt pris på sitt huvud.
Offren och de misstänkta. Ingen av dem är eller var som vilka män och pappor som helst. Och de är inte ensamma. Runt om i Sverige pågår nu rättegångar mot söner, bröder, pappor, sambor, pojkvänner och makar som tillsammans med nära och kära levt ett liv som kommit att framstå som normalt - för dem. För oss andra är det liv de levt faktiskt ganska svårt att sätta sig in i.