Makten har nog sina tjusningar, men det kan inte vara lätt att leva som man lär, särskilt om man inte är förankrad i budskapet, eller i den självbild man vill pådyvla omvärlden.
Jag tycker det är svårt nog att vara förälder. Under hela deras uppväxt upprepas betydelsen av att “vårda sitt språk”, så att de åtminstone undviker svordomar, könsord och särskrivningar. Det föredömet raseras så fort kaffet är slut eller att IFK spelar dåligt.
Det var heller inte så lätt att vara föredömlig under de år jag var ungdomstränare i fotboll. Att prata etik och moral med ungdomar, betydelsen av fair play och att respektera domarens beslut, var alltid en gråzon för mig, särskilt när reptilhjärnan alltid ville vinna till varje pris.
Det är inte lätt att leva som man lär i skolvärlden heller. I åratal försökte jag att lära mina elever betydelsen av studieteknik, planering och att respektera deadlines. Samtidigt som jag själv var usel på detta och satte en heder i att alltid lämna in mina egna studieuppgifter lite för sent.
Dubbelmoralen brann i mig när jag skulle prata om tobakens skadeverkningar, samtidigt som jag längtade ihjäl mig efter nästa prilla snus.
Under en period bodde jag bredvid den skola jag var satt att leda. Det var en F-6-skola och majoriteten av eleverna bodde i området. Vid ett tillfälle blev jag bryskt utskälld av en förnumstig elvaåring när jag, en folk- och bilfri eftermiddag, gick mot röd gubbe. “Rektorn går mot rött. Man FÅR INTE gå mot rött. Man kan bli överkörd och DÖÖÖ…” Jag rodnade, gjorde en halvhjärtad pudel och snärjde in mig i någon lögn om att jag hade solen i ögonen. Min lösning på det moraliska dilemmat blev att jag temporärt skärpte mig. Jag blev ett föredöme i trafiken, väntade in de gröna gubbarna och skötte mig till synes oklanderligt.
Ett tag. Sen flyttade jag därifrån.
Men det är tur att jag inte är politiker, tur att inte min oförmåga att leva som jag lär också synas i sömmarna. Det som försvårar politikers trovärdighet är tendenserna att tala om hur alla andra ska bete sig, samtidigt som de påfallande ofta gör precis tvärtom. Ordspråket “Barn gör inte som du säger utan som du gör” kan översättas till “Folk röstar inte på dig för att du säger åt dem att göra det, folk röstar på de politiker de känner förtroende för”.
Det är orimligt att alltid vara en förebild, men du bör se upp med hyckleriet. Ju högre upp du sitter och talar om för andra hur de ska leva sina liv, desto tyngre blir fallet, om du tummar på moralen. Under pandemin har vi politiker som kräver att folket ska undvika folksamlingar, resor, köpcentrum och trånga skidorter. Vi har ledare som ber oss om uppoffringar, att vi ska undvika att träffa våra föräldrar, undvika våra vänner och pausa våra fritidssysselsättningar.
Med all rätt, anser jag. Med all rätt ska politiker ta ut riktningen, samla folket i kristider och kräva uppoffringar. För allas vårt bästa.
Men…
Det funkar inte att springa ut i julruschen och laga sin rakapparat, det funkar inte att ställa sig i en trång kö på mellandagsrean för att byta en julklapp och det funkar inte att ogenerat åka på skidsemester eller att ta flyget till semesterorten för att hälsa på sina nära och kära. Politik är en förtroendebransch och ju längre avståndet är mellan det du kräver av andra och det du själv gör, desto mer ökar politikerföraktet. Vilket är beklagligt, för är det något vi verkligen behöver i stökiga tider så är det ett trovärdigt ledarskap, icke att förväxla med ett fläckfritt ledarskap.
Det funkar inte för en politiker att kräva hårdare straff för narkotikabrott om du själv tycker det är okej att snorta kokain. Det funkar inte att bekämpa det fria skolvalet och samtidigt sätta egna barn i friskolor. Det blir snart ett skavsår i relationen mellan de folkvalda och folket, ett skavsår som dock kan läka, om vi förmår följa några enkla regler:
Antingen börjar vi att leva som vi lär. Eller så håller vi tyst om det vi själva inte är beredda att leva upp till.
Vi kan annars skicka fram en lillgammal elvaåring som säger sanningen, en elvaåring som ännu inte har lärt sig att dubbelmoral är ett alternativ. För egen del så går jag fortfarande mot rött ibland.
Jag skriker ibland åt domarna om de dömer fel.
Och jag snusar fortfarande.
Men jag försöker i alla fall att vårda mitt språk i uppdraget som krönikör.