Solen lyser in som om den vill tala om för mig att det faktiskt kommer en sommar. Efter mörker kommer ljus och alla tunnlar har ett slut tycks de solstrålar viska som dansar in över mitt skrivbord.
Men samtidigt blir det smutsiga fönstret fullt synligt och dammiga hyllor påminner mig om sånt jag inte orkat se.
Min far orkade inte med våren. Den krävde så mycket av honom, den fyllde honom med lust till saker han inte orkade genomföra. Under hösten och vintern kunde han liksom vila i det som var men med våren kom oron. Med våren kom viljan att göra något bra, något nytt, något för mig och något för oss. Som när man får syn på dammet på hyllan fick han syn på sin otillräcklighet och möjligen på det liv som aldrig blivit som han hoppats. Att leva i balans mellan drömmar och det som realiteter är i sanning en konst. Samtidigt må man minnas att många realiteter är komna ur drömmar.
Den lycka som förespeglas oss kommer bara under små korta stunder, stunder vi behöver fånga och samla på. En del av oss som lever våra liv i oro för vad som kan hända och vad vi kan mista vågar knappa omfamna dessa små lyckostunder som av rädsla att dom ska spricka som såpbubblor. Likväl som man aktar sig för starka känslor av sorg kan man finna att man aktar sig för starka känslor av lycka. Vågar jag känna så här mycket, det blir ju så mycket att förlora?
Självklart bör man låta sin lust komma ut och istället för att oro sig för det man kan förlora ge sig hän i det man har. Vi har ingen sådan knapp på vår fjärrkontroll vi människor. Förnuftigt resonemang kan inte alltid förlösa oss. Det finns saker vi vill göra och säga som sitter fast i oss. Även om vi vill framstå som förnuftsstyrda och väljande krävs för många oss stor kamp för att orka välja det vi verkligen vill. När vi inte förmår det vi vill hamnar vi lätt i att förneka denna vilja. ”Jag vill inte för att jada, jada”. ”Jag bryr mig inte” eller möjligen det mer sanna ”jag orkar inte bry mig”. Det vi inte orkar tycks allt som oftast vara att misslyckas. Att förlora.
Kanske vore det klokt att redan i barndomen få uppleva att försöken i sig är viktigare än just att lyckas, alla dessa målsnören betyder ändå så lite. Allt detta mätande är ju ändå bara något som hittats på av någon mrX som ansåg just dessa mått vara viktiga. När många vågar försöka utan att vara säkra på att lyckas blir försöken så många att summan troligen blir bättre än resultatet av det fåtal försök som görs i visshet om att lyckas. Nog kan även brutna löften ha ett värde då de faktiskt bottnat i en ärlig vilja. Kanske blir det bättre om alla gör sitt bästa och får uppleva att det duger. Möjligen vore det bättre att leva i stolthet över sina goda försök och sin goda vilja än i skuld över sina misslyckanden.
Pappa levde i övertygelsen att om man har det för bra måste något dåligt hända. Men han kunde samtidigt inte låta bli att gå upp i saker och må just väldigt bra varpå fallet blev hårt. Barnet Stephan lärde sig förmodligen med detta att akta sig för höga klippor av lycka just för att fallet kan bli så tungt. Det är bara när man försöker se upp med saker och mer eller mindre magiska samband man kan se dem besannas. Eftersom lycka inte är evig blir det helt sant att något kommer i vägen, jag vet, men inte för att man var mycket lycklig utan för att det är så livet är. Jag vet det också men förnuft når inte alltid in.
Som barn lärde jag mig saker i smyg och upprepade det jag kunde samtidigt som jag undvek varje tillfälle till misslyckande. Vissa misslyckanden var ändå svåra att undvika såsom röda bockar i matteprovet eller i uppsatsen. Jag vet att jag inte kunde skilja sak och person. Allt det röda satt inte bara på pappret utan på mig. Jag vet att det var min känsla. Som sagt vissa saker fastnar i oss. Vi behöver tänka på den saken när vi bedömer barn och deras försök att lyckas.
Solen lyser in och jag kan känna att något drar i mig. Det finns så mycket att försöka göra och så mycket att lova. Så här sitter jag och låter mig fyllas och solkraft. När vi vuxna väl tar oss tid att tänka förstår vi troligen att vi inte är bättre än barnen, när vi äntligen vågar genomskåda oss själva, om än bara lite, blir vi kanske mindre benägna att döma barnen. Hur kan någon vuxen anse sig mer god än ett barn?
Efter ett besök på Hagaskolan är jag helt uppfylld av barnens goda vilja, barnens ”bry-sig-om-andra” och barnens klokskap. För nog är barnen mer som solen och vi vuxna mer som det smutsiga fönstret eller den dammiga hyllan. Nog förtjänar dom att av lust få försöka saker utan krav på att lyckas. Nog förtjänar dom att mätas utifrån det dom förmår mer än det som för stunden tycks omöjligt. Hur gärna vi än vill lägga skuld på barnen så är alla tänkbar skuld vuxenvärldens.
Det finns ingen sol utan skugga man måste lära känna natten. (Albert Camus).