Genomsnittslängden för äktenskap i Sverige är enligt statistiken runt 12 år och ungefär vartannat slutar i skilsmässa när parterna är mellan 40 och 44 år, ofta i oktober. Sorglig statistik så klart. Så många drömmar och förhoppningar som går i kras. Kanske är de ibland orealistiska. Pratar med en elev om vad man behöver för att återhämta sig och eleven nämner umgänge med både vänner och familj, fritid och ensamtid. Men också vikten av att ha olika vänner för olika behov. Med vissa vänner gör man vissa saker och med andra gör man annat. Vi reflekterar en stund över just den grejen. När det kommer till en partner vill man gärna att den ska uppfylla precis alla de där behoven. Och det är väl där det går snett. Ingen människa kan vara precis allt för en annan.
Alla typer av relationer kräver arbete och tid. Det går inte av sig själv. Man ska överleva eventuella småbarnsår med allt vad det innebär, röriga tonårsperioder och sen flyttar plötsligt alla hemifrån, vilka är vi då? Vilka personer har vi blivit under de åren? Vad har vi kvar gemensamt? Och om man nu lyckats hålla ihop sitt eget äktenskap är det dags att börja oroa sig för barnens relationer. Fleråriga förhållanden där man fäst sig vid deras partners och de har blivit en del av familjen. De har skaffat barn och husdjur och allt möjligt. Tänk om de ska börja dela på sig och kanske träffa nån ny så småningom. Och tänk om man inte skulle tycka om den personen, eller om det inte funkar med barnen. Usch, så jobbigt att tänka på!
Roligare är helgen som har gick i kulturens tecken med både musikal och poesifestival. Det ena känns bekant och lättillgängligt, men gällande poesin är det mesta fortfarande nytt och ovant. Bara en sån sak som att jag har blivit en person som går på poesifestivaler, det hade jag aldrig trott tills för ett par år sen. Än mindre att jag till och med har knåpat ihop några egna dikter. Men det är mysigt, ibland berörande och ibland hejdlöst roligt. Ibland bara konstigt, men man får helt enkelt slappna av och glida med, inte tänka så mycket. Vill man finns det utrymme att även läsa upp egna dikter vid festivaldagens slut och förra året tänkte jag att kanske, kanske nästa år. Och ja, jag tog mod till mig och gjorde det. Så det är väl bara att omfamna sitt nya jag, en person som inte bara går på poesifestival och skriver egna dikter utan dessutom läser upp dem framför publik.