Det blev ingen eld att sjunga in våren invid. Valborgsfirandet symboliserar hopp om ljus och eldarna tändes en gång i tiden för att bränna det gamla och ge plats för det nya sägs det.
Även om nu inte eldar tänds finns troligen en hel del gammalt att, åtminstone symboliskt, bränna och mycket nytt att ge plats för. Ljus och hopp rent av? Även om jag inte bränt mina vinterkläder så är de numer undanhängda. Att ge plast för det nya och små hopp känns lockande även om allt besvärligt inte kan vändas ryggen. Om små eldar alltid vore lösningen skulle det förmodligen brinna lite här och var.
Träden är vackert gröna och fåglar sjunger bekymmersfritt. Jag har suttit och sett ett par duvor bygga bo. En liten kvist i taget, ett stort antal tappas men det jobbas vidare. Tålmodigt, utan bekymmer, om än i motgång som det tycks. Dessa duvors styrka tycks inte ligga i mjuklandningar. Tvärtom kraschas det in i det utvalda trädet så det blivande boet måste hela tiden förbättras. Ibland stannar de till för att försäkra sig om jag inte är ett hot och varje gång finner de mig totalt ofarlig. Fåglar tycks verkligen inte bekymra sig om morgondagen vilket något vis man påpekat. Här och nu är nog. Man borde kanske tänka mer som en fågel fast då helst med lite större hjärna.
Far tänkte inte alls som en fågel. ”Det är snart höst igen”, skulle han sagt om jag påpekat hur skönt det blir med sommar. Underbart var mycket kort för min far, kort och ömtåligt. Något man skulle förlora och därmed kanske inte ens skulle våga ge sig hän i. Ändå var han mycket närvarande i varje stund. Jag vet att jag alltid direkt fick svar på mina frågor och att han alltid tittade i mina ögon efter möjliga sorgligheter. Jag var sedd och ofta prioriterad. Nu var det ju bara vi två i familjen men alla har inte den där närvaron och öppenheten för hur den andre mår. När det inte räckte att se mina ögon eller när det var svårt rent praktiskt tydde han min röst. Han kunde säga ”hej” när jag var i mitt rum och lekte eller när jag badade. Av mitt tonfall visste han om allt var bra eller inte, om jag var fullt uppe i min lek och inte ville störas eller om det kanske fanns något han behövde göra. Ibland var jag inte, som han trodde, helt uppe i min lek utan såg honom njuta av att jag hade det bra. En blick han inte såg. Den som blir sedd blir van att också se gissar jag. Jag minns dessa små stunder, då jag från min lek såg honom lycklig, som de bästa stunderna i min barndom.
Min mor förmodade, från långt borta, att jag blev bortskämd med en massa leksaker. Jag blev bortskämd i att vara sedd, om man nu kan bli det. Ordet bortskämd i sig antyder ju något dåligt men förr tiden ansåg man ofta att barn var bortskämda. Att de fick lära sig att ”ta för givet” och inte uppskatta tror jag nog att man menade. Men det är ju inte säkert att saker som kan litas på kommer att tas för givna. Att bli sedd, har jag aldrig tagit för givet.
Numer blir barn curlade, hör jag sägas, och med det menas kanske något likande begreppet bortskämd. Barn behöver likt duvorna lära sig att tålmodigt själva bygga sin framtid anser man möjligen. Kvist för kvist. Uppfostran och handhavande av barn har det alltid funnits uppfattningar om. Något fel måste det ju vara när barn inte fungerar som förväntat. Ouppfostrade barn talade man om förr, som om de fått gå vind för våg och kanske stämde det på somliga medan andra fått fel sorts fostran. Vad som är rätt uppfostran beror väl på vad målet för fostran är? Lyda, vara duktig och snäll samt sköta skolan på ett bra sätt handlade det väl om i min barndom och kanske även nu. Kanske borde målet vara att låta varje barn få syn på sin egen unika person, bli sams med den och kanske till och med lite lycklig i sin unika person mellan varven.
Mycket gammalt finns kvar för att krocka med det nya. Gamla föreställningar och oprövade åsikter riskerar att vara i vägen för bättre sätt att tänka och bättre sätt att förstå sin omvärld. Vill något byta bort ett ord som upplevs som kränkande krockar det genast med gamla förställningar som behöver försvaras. När barns rättigheter lyfts fram krockar det ofta med förställningen om att saker måste förtjänas. Inga rättigheter utan skyldigheter och ansvarstagande. En tanke som kan tyckas rimlig men samtidigt kan ingen, som bekant, flyga på vingar hen saknar. En sång dyker upp i spellistan. En gammal sång som känns rätt, ”mitt hjärtas fågel”. Jag sjunger med invid min fantasield och det finns hopp, för det finns barn!
När du ser mej,
när jag finns i dina ögon,
när jag vet att jag finns till,
när du hör mej,
när jag är i dina tankar,
när jag kan vara den,
jag vill, då flyger mitt hjärtas fågel
Mikael Wiehe