Det är möte. Just den här eleven, som sitter omringad av vuxna såväl vårdnadshavare som skolpersonal, lyckas ändå säga hur det känns.
Hen kan berätta om känslorna och tankarna bakom det hen gjorde. Hen kan berätta om en god vilja även om gråten mellan varven väller upp som i okontrollerbara vågor. Barns handlingar har inte onda avsikter, tänker jag. Onda avsikter är möjligen något som finns bland vuxna. Barn precis som en del av oss mer vuxna är som tvådelade, dels något man vill vara, dels något som kommer ut och blir synligt.
Vi vuxna kan väl möjligen förstå att våra avsikter räknas mindre än det vi faktiskt gör och säger. Goda tankar färdas trögt mellan människor och behöver ofta förtydligas med ord och handlingar. En del är väl av övertygelsen att böner fungerar som ett sätt att förmedla möjligt gott till andra.
Ibland beskrivs personer som att vara ”innerst inne” snälla och detta ”innerst inne” kan ibland tyckas sitta väldigt långt in. Vem vet, för somliga kanske det fastnat där inne. För visst har du någon gång känt att du vill säga något snällt som du liksom inte får ur dig? Möjligen kan det även vara så att en del personers ”innerst inne” sitter därinne och skakar av rädsla för att möta världen. Vad händer om man släpper sin fasad och låter sitt goda, snälla och välmenande ”innerst inne” titta ut.
Vi vuxna vill ogärna visa oss sårbara och det vill inte barn heller för dom vet inte vad omvärlden kan ta sig för med detta sårbara. Vi vuxna lägger skuld på barn, ”nu var du elak” istället för det där var inte så bra att göra. Jag hör vuxna säga att barn kan vara så elaka. Det kanske är ett bekvämt sätt att se på saken, att ondska liksom är medfödd och att man jobbar bort den allteftersom man växer. Men om det vore så skulle väl inte världen se ut som den gör? Sammanhang skapar onda handlingar, brist på förståelse och missuppfattningar riskerar att bygga ett skal kring det goda ”innerst inne”. Ett skal som till sist är fullt kapabelt att rent av skriva ett valmanifest och ett skal som utan tvekan ser sig som det goda och andra som det onda.
Barn behöver inte lära sig att vara goda men väl få möjligheter att vara det. Barn behöver lära sig förstå andra människor och olika sorters samband. Barn behöver få samtala om känslor så att de med tiden kan förstå sig själva. Det finns inget givet i den saken. En del av oss får jaga hela livet efter förståelsen av oss själva.
Vi är människor som likt frön landat i olika jordmån. En del kom att blomma. Våra barn föds i sammanhang de alls inte valt men väl måste finnas och växa i. Sammanhang och mönster de behöver lära sig navigera i. Varje barn behöver en handledare eller gärna fler, ett knä att vila tryggt i och någon som ser det innerst inne goda och alltid litar till det. Varje barn är i sanning ett mirakel av godhet, en godhet som omständigheter ibland tvingat in bakom ett skal. Närma dig skalet varligt och tala förbi det rakt in i det goda så ska det med tiden svara dig.
Att alla människor är lika mycket värda tycks inte vara alla givet att förstå. Det tycks mig märkligt att somliga sorterar sig i bättreänandra skålen. Tyvärr finns det andra som själva sorterar sig i sämreänandra skålen. De kan ha fått lära sig att deras innerst inne saknar värde på samma sätt som deras oförlösta förmågor. Att det dessutom finns människor som inte anser att alla barn är lika mycket värda säger en del om hur livet har fått dessa människor att förställa sig och hårdna.
Jag gör sällskap med eleven ut från mötet och jag ser hur lättad hen är. Du var duktig, säger jag, du förklarade väldigt bra! Tack, svarar eleven och ler lite försiktigt. Barn får verkligen stå till svars i all sin sårbarhet trots att dom alltid gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar. Så får jag plötsligt en kram där i höstsolen. Man vill nog krama den som ser ens goda, tänker jag.
Så går jag med något lättare steg till bilen. I bilen drar jag upp musiken riktigt högt och sjunger med bara för att jag återigen känner att allt är möjligt. Vi får väl påminna varandra om just den saken eller hur?