2018 satte vi upp 200 kvadratmeter solceller på ett tak i perfekt söderläge. Det var en investering på en halv miljon kronor, men med 30 procents statlig subvention och med de elpriser och avtal man kunde göra då var det en bra affär.
Anläggningen producerar i genomsnitt 33 000 kilowattimmar per år och enligt appen där man se hur mycket som produceras timme för timme har vi i skrivande stund producerat 201,94 megawattimmar fosilfri el sedan juni 2018.
Enligt appen motsvarar det en koldioxidbesparing på 107,03 ton, motsvarande 2 673 kilometer flygresa, 2 744 träd eller 429 497 kilometer bilresa.
Det är inte utan att man känner sig som en god människa när man ser de siffrorna. Dessutom var solcellerna som sagt till att börja med lönsamma ekonomiskt. Första året köpte Vattenfall överskottet som inte gick till egen förbrukning för ett hyggligt fast pris, medan vi kunde köpa den el vi behövde utöver den egna produktionen till spotpriset som då var lågt. 
Det blev en rejäl utdelning under sommarhalvåret och en inte alltför hög kostnad under de mörka månaderna. Men det avtalet var naturligtvis för bra för att vara sant. Efter ett år ville Vattenfall bara betala spotpriset för solelen. Vi bytte elleverantör och lyckades under några år få hyggliga avtal.
Nu verkar det inte gå att sluta några bra avtal längre och jag är ytterst tveksam till om vi skulle ha satt upp solcellerna med de förutsättningar som finns idag. 
När jag skriver detta är spotpriset för överskottet från solcellerna nio öre per kilowattimme. Samtidigt betalar vi med det elavtal vi har 60 öre för den el vi köper. Nu kan man givetvis ha ett elavtal där man även köper till spotpriset, men avskräckt av elpriserna på vintern de senaste åren har vi, likt många andra, försökt försäkra oss mot alltför höga elkostnader.
Elpriset styrs av tillgång och efterfrågan på elbörsen i norra Europa – Nord Pool. Priset sätts av vad elen är värd timme för timme nästa dag.
Under den varma delen och ljusa delen av året är efterfrågan lägre. Det är också då som solen lyser som kraftigast och det blåser mycket. Det innebär att priset på el är lågt och att den el som produceras av sol och vind aldrig kan få den avkastning som gamla vattenkraftverk, som är avskrivna för länge sedan, och kärnkraften har.
Inte med den prissättningsmodell gäller idag. Samtidigt verkar alla politiska krafter vara överens om att alla energislag behövs om vi ska uppnå det fossilfria samhället och få hejd på klimatförändringen. 
Ska det vara möjligt bör man nog fundera på om inte någon sorts genomsnittsmodell vore att föredra när elpriset sätts. Då skulle den rena marknadsprissättningen ersättas med att elproducenterna och elleverantörerna kom fram till vad det kostar i genomsnitt att producera elen alldeles oavsett kraftslag. 
Det tillsammans med en rejäl uppryckning vad gäller handläggningstiderna i planprocesserna för nya sol- och vindkraftsparker skulle kunna sätta fart på den utbyggnad som så gott som alla säger är nödvändig.
Elpriset skulle möjligen bli högre som årsgenomsnitt, men förmodligen inte fluktuera lika mycket. Ett högre elpris kommer naturligtvis att ogillas och kanske sätta käppar i hjulet för de stora industrisatsningar som bygger på ett lågt och varierande elpris. Å andra sidan måste sannolikt priset upp för att den nödvändiga vind- och solkraften ska komma till stånd.
En lösning som vi kommer att få se mycket mer av är att producera el för egen konsumtion. Det blir lönsamt att investera i stora batterier och elbilen kommer att användas som batteri. Stora lantbruk investerar i biogasanläggningar för att bli självförsörjande på värme och el.
Flera fastigheter kanske till och med kan gå ihop i lokala elnät för att slippa elleverantörernas höga nätavgifter. Det förutsätter dock att de klarar sig utan att kunna leverera till eller köpa el från det nationella nätet.
En annan åtgärd som kan bli nödvändig för att nå fram till det fossilfria samhället är en reglering som förhindrar elnätsbolagen att betala ut stora vinster till sina ägare istället för att bygga ut elnäten.