Idrottsklubbarna är småorternas motorer

Man ser eller tänker inte alltid så mycket på vad småorternas föreningsliv betyder i den bygd där det mesta av livsnödvändigt innehåll försvinner, men kvar finns ändå märkligt nog ett flertal 100-åriga idrottsklubbar.

Curt Andersson i Grytgöl slår idag ett slag för idrottsklubbarnas betydelse för småortrnas sociala liv i Finspångs kommun. Här en bild från en tidigare revy i Grytgöl där klubbens emblem hänger på väggen.

Curt Andersson i Grytgöl slår idag ett slag för idrottsklubbarnas betydelse för småortrnas sociala liv i Finspångs kommun. Här en bild från en tidigare revy i Grytgöl där klubbens emblem hänger på väggen.

Foto: John Petersen

Krönika2021-10-09 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vad bra att vi båda består, till gagn för landsbygden vår, så skrev jag när Igelfors IF 2019 fyllde 100 år som förening och uppvaktades av bland annat Grytgöls Idrottsklubb som då var i en ålder av 91 år.

Detta var ett påstående som gäller även framgent för GIK och alla övriga av kommunens landsbygdsklubbar och föreningar vars blandade verksamheter stått och står för skilda intressens utövande. Där inte minst dans och nöjen ibland piggat upp tillvaron och har haft stor betydelse för ekonomin. Men framför allt består kärnan i klubbarna sedan länge av sport, där väl fotboll och skidor varit och är kanske dominerande utövning än i dag. Men det har också med tiden utvecklats andra målinriktade sektioner i klubbarna, samt därutöver så kallade Byaråd och Samhällssektioner med mera ur och i omkring idrottsklubbarna. Dessa har tagit till sin uppgift att verka för och stödja orten och dess befolknings tillvaro socialt och praktiskt med att bevara, förnya och utveckla och påverka i nutid för framtid till en fortsatt möjlig boendemiljö trots bortfall av arbete och service, för utan befolkning har vi inga föreningar.

Vilka är de då; de envisa klubbarna som aldrig ger upp?  Jo här är nog de äldsta mest kända och etablerade sedan länge, nämnda i all enkelhet och med sina troliga startår:

Rejmyre IF 1905 – Igelfors IF 1919 – Regna IF 1921? – Torstorps IF 1921–35 – Sonstorps IK 1921 – Ljusfallshammars SK 1921 – Lotorps IF 1923 – Grytgöls IK 1928 – Borggårds IK 1929.

Ja gamla är dom nu dessa klubbar i sin verksamhet, men man ser ändå framtiden an. Så 2004 bildades Hällestads fotboll, ett samarbete på ungdomssidan mellan föreningarna Borggård, Grytgöl, Igelfors, Ljusfallshammar och Sonstorps IK för att gemensamt kunna fortsätta med lag i seriespel, för våra barn och ungdomar som på det viset kan ge klubbarna en framtid.

Finspång ska ju växa; vad är då den innersta tanken om arbete och därmed bosättningsorter? Där menar ”Tillväxt Finspång” och kommunen att det är viktigt att fler områden än Finspångs centralort kan fortsätta växa och utvecklas även på landsbygden. Där på dessa orter ska då förhoppningsvis varsamt behandlad skog-och miljö samt rimlig närhet till skola och barnomsorg finnas. Här finns och kan finnas nog så goda boendeplatser för många med sådant tycke, trots utarmning av arbetsplatser och handel som skapar stora avstånd till jobb och övriga behov.

Den minskade arbetstillgången i kommunens ytterområden och medföljande neddragning av övrig service som vi varit bortskämda med är beklagligt. Även föreningslivet har haft bortfall och förändring av sin utövande verksamhet för en anpassning till rådande underlag i sin omgivning. Men klubbar och föreningars närvaro är fortfarande stark, finns det boende så finns det ideellt arbetande drivkraft som hjälper landsbygd att leva och synas. Förr var vattnet kraften som drev ”Bruken”, nu som här i Grytgöl är det GIK som är motorn för dem som vill ha något mer i sin vardagsmiljö- och fritid.

Här tjänar fotbollsspelare inga miljoner. Men någonstans ska man börja. Grytgöls Idrottsklubb bildades vid konstituerande möte den 5 mars 1928, minimiålder 15 år, årsavgift  2 kronor. Beslöts att föreningen tills vidare huvudsakligen skulle ägna sig åt följande grenar: Gymnastik, allmän idrott, fotboll samt boxning. Det sista har vi slutat med, men vi har garden uppe, så om behov skulle uppstå att skydda klubbens verksamhet så kan vi nog gå en rond till; vi är ju bara 93 år. Man ser eller tänker inte alltid så mycket på vad småorternas föreningsliv betyder i den bygd där det mesta av livsnödvändigt innehåll försvinner, men kvar finns ändå märkligt nog ett flertal 100-åriga idrottsklubbar och andra är på god väg. Hur gamla kan och får dom bli? Och vad krävs?  

Låt oss av kommunens visioner i ”Tillväxt Finspång” tro på att något positivt ännu kan ske på de gamla bruksorterna med flera platser. Trots brist på jobb därvid, men idrottsklubbar och även övrigt föreningsliv finns kvar på plats, att välkomna en ökad befolkningsnärvaro utanför centralorten till en även idag ”Levande Landsbygd” på flera uppskattade sätt. Föreningslivets utövare och dess fortlevnad kan inte nog stödjas om vi ska få några 100-åringar till. Vi ger oss inte så lätt.