Jag hatar dem – och särskilt lösenorden! Jag försöker att alltid köra samma, endast i vissa undantagsfall, då det ordet är för långt, använder jag nåt annat. Så, hur svårt kan det vara? Jo, ibland förbannat svårt! I morse skulle jag intet ont anandes öppna telefonen, då den plötsligt begär ett lösenord för att skydda fingeravtrycket, som vanligtvis väcker den till liv. Jaha, ok? Har ett svagt minne av att det hänt nån gång förut och tänker väl att jag använt samma lösen som alltid. Har även ett svagt minne av att det funkat. Men inte idag. Provar lite olika varianter, för varje gång måste jag vänta lite längre innan jag kan prova igen. Snart är jag uppe på sextio minuter. Tyvärr finns det liksom inte mer att prova, så den ligger bara där helt hånfullt, omöjlig att komma in i. Vi snackar inte PIN-kod här, för det har jag också provat, och den startar om så fint och rätt kod öppnar SIM-kortet, men sen är det tvärstopp. Inte vet jag hur man löser det, får väl gå till de snälla killarna på Phone House imorgon. De känner igen mig vid det här laget, antar att de snart tänker att den där människan inte borde ha nån telefon över huvud taget.
För några veckor sen var jag bortrest över helgen och telefonen råkade ladda ur, vilket händer väldigt sällan. Alltså behövde den ju startas om, men den himla PIN-koden var som bortblåst i huvudet då. Använde min mans telefon och ringde hem till sonen ifall han kunde kolla upp koden, men han var ju så klart på jobbet – hela dagen. Jag provade två gånger med det som kanske skulle kunna vara rätt kod, sen tror jag att jag kom på rätt, men då vågade jag inte prova mer eftersom hela klabbet skulle låsa sig helt då. Till saken hör att jag så klart hade våra tågbiljetter hem i telefonen, som tur var via mail för en gångs skull. Hade det varit SMS hade det varit kört och det kunde ha blivit en dyr hemresa. Men det var lite svettigt innan jag kom på lösenordet till mailen, för den är ju alltid inloggad på min telefon. Och i den hysteri som uppstod, fick jag plötsligt för mig att jag använt nåt annat lösenord.
Till detta ska man ju sen lägga alla de andra PIN-koderna man måste hålla reda på, för att kunna handla, tanka, ta ut pengar med mera, med mera. Hopplöst är vad det är och den stackars hjärnan klarar snart inte mer. Om man skulle försöka räkna ut hur mycket tid man lägger på att styra med allt sånt här, är jag rädd att man skulle baxna.
Nu är i alla fall telefonen fixad och jag är lugn i själen igen - tills nästa gång nåt krånglar - för en nästa gång lär det ju bli. Nu tar jag och hjärnan sommarlov!