Förra året inföll årets kortaste dag den 22 december och min kära mor firar denna betydande vändpunkt mer än hon firar jul- och nyårsafton. Jag har länge tyckt att detta pompa och ståt för att fira ljusets sakteliga återkomst har varit lite suspekt. Med åren har jag dock omvärderat mina fnysningar åt detta, ty ljusets återkomst, om det så bara är ett par minuter per dag, är inte att underskatta. Kanske blir det också mer påtagligt med åren.
Enligt talesättet är det som mörkast innan gryningen och låt oss hoppas att det stämmer. I anslutning till årsskiftet drabbades vi av ett chockartat dödsfall inom familjen. En tragisk händelse som förändrar vårt, framför allt barnens, vardagsliv i grunden. I vilket fall blir det en genomgripande omställning i livet, en nyordning som kräver nya prioriteringar, nya rutiner och ett nytt sätt att förhålla sig till livet.
Sorgearbete är en svårkontrollerad process utan rätt eller fel, men framför allt är det ett arbete. I mitt huvud har ett nytt mantra börjat eka: “Det kommer att bli bra, men det blir inte som vi har tänkt oss och det kommer att ta tid”.
Två tredjedelar av januari har passerat och vi är inne i den vecka som brukar benämnas som årets fattigaste. Det är brutala konsekvenser av jul- och nyårsfirandet för många av oss. Om jag hade anammat min mors sparsamt celebrerande av vintersolståndet istället för att köra all-in på jul- och nyårsafton, hade det serverats något mer spännande än snabbnudlar och knäckebröd till middag. Nåväl, jag överdriver en smula, ty det blev givetvis pannkakor med grädde och sylt till soppan. Men trots den spartanska finishen på månaden, går det inte att komma runt det faktum att det har blivit några minuter ljusare även idag, vilket bidrar till korta glimtar av hopp.
För hoppet och längtan efter ljuset finns, men sorgeprocesser går inte och bör inte forceras. Döden är en del av livet, men även om du rent intellektuellt vet detta, är du aldrig känslomässigt förberedd. Det tar den tid det tar och det finns inget rätt eller fel i den processen. Från chocken till hyperaktiviteten till avskedet till tröttheten till saknaden till acceptansen, tar det tid.
Det ska ta tid och det får också kännas bra emellanåt. Sentimentaliteten och smärtan i att välja urna och bläddra i gamla album, skiftar snabbt till en befriande galghumor och vår gemensamma övertygelse börjar gro om att det så småningom kommer att bli bättre. Det
handlar nog till syvende och sist om att ta en dag i taget, vänta in ljuset, fem minuter om dagen, vänta in ljuset i barnens ögon, i deras hjärtan och försöka bidra med mat, kärlek och tid för samtal. Gryningsljuset finns där borta, även om det inte alltid känns så. Varje kväll,
strax innan sängdags, upprepar jag mitt mantra: “Det kommer att bli bra, men det blir inte som vi har tänkt oss och det kommer att ta tid”.
Min normala målmedvetenhet brukar vara som starkast mellan januari och april, även om den temporärt har tagit en time-out. Jag mår bra av rutiner och försöker upprätthålla vanorna med träning och kost, men jag har blivit lite snällare mot mig själv. Att bemöta sina barns sorg och deras existentiella bryderier, kan vara väldigt vackert men det tar också på krafterna. Mina verktyg är enkla men beprövade; tända ljus, Thåström och SIA:s glass med kola och havssalt (Nej, jag är inte sponsrad). Vad är väl fem kilo för mycket på vågen, när varje ny dag bjuder på fem minuter mer ljus och ytterligare fem minuter av hopp, stabilitet, struktur och acceptans.
“...Jag ser dagarna komma och sen springer de förbi
Och jag tror det är sant som de säger i Sahara
Varje sandkorn har ett nummer…”
(Thåström: Kort biografi med litet testamente, 2009)
För kanske är det som skalderna i alla tider har skrivit om. Du uppskattar inte ljuset om du inte har genomlevt mörkret. Du uppskattar inte värmen om du inte har upplevt kylan. Du uppskattar inte ordningen om du inte har upplevt kaoset. Du uppskattar inte livet om du inte har smakat på döden.
Denna, lite nedtonade, krönika närmar sig sitt slut
Ljusen har brunnit ut.
Glassen är uppäten.
Kvar finns endast Thåström och det omhuldande mörkret:
“...Vi blev den blinde leder den blinde
Vi blev den som springer vilse vinner
Men vi blev aldrig av med varandra…”
(Thåström: Aldrig av med varandra, 2017)
Vila i frid, Å.