Hösten 1975 sa jag ”Håll käften jävla finnjävel” till en skolkamrat. Orden sitter fortfarande som en klump i halsen. Jag ville verkligen inte säga så. Jag hade funderat flera dagar på om jag skulle säga det eller inte.
Den personen som jag sa det till hade under en längre tid trakasserat mig och sagt saker som ”Vad ful du är” och ”jävla kinesjävel” i stort sett varje dag. Jag försökte prata med personen och frågade om jag hade gjort något fel och varför jag blev kallad kines men svaren var bara ”Du är så jävla ful, kinesjävel”. Jag var tio år och väldigt intresserad av andra länder, som till exempel Finland och Kina. Jag förstod inte, och gör det fortfarande inte, poängen med att sätta ”jävel” som suffix till nationalitet, men till slut sa jag det i alla fall, utan att mena det, bara för att få ett slut på trakasserierna: "Håll käften jävla finnjävel."
Det värsta var ju att det här barnet faktiskt var inflyttat från Finland och jag hade på den tiden aldrig varit i Kina, men sedan den dagen har aldrig någon kallat mig för kines eller kinesjävel och inte så många har sagt till mig att jag är ful heller. I vuxen ålder har det hänt att jag mött den här personen, som då hälsat trevligt och artigt.
Sedan dess är min policy att inte säga elaka och kränkande saker till någon medmänniska och jag tror att jag har hållit det. Visst har jag varit arg (men inte ofta) på en partner, ett barn eller en elev sedan dess men då försöker jag verkligen säga vad jag är arg på och jag har aldrig i hela mitt liv sagt ”jag hatar dig” till någon människa.
Nu har jag haft semester och haft tid att hänga lite på sociala medier. Facebook, till exempel, är ju en jättebra grej. Det är suveränt, speciellt nu i Coronatider, att hålla kontakt med många vänner som kanske är långt borta och att skriva eller få ett grattis på födelsedagen, kanske dela med sig om något i vardagen. Jag informerar ibland om olika evenemang och jag får information om andras evenemang. Suveränt, som sagt.
Tummen upp, hjärtan och hålla-om-emojisar är vanliga på Facebook och andra sociala medier men näthat med hot och djupa förolämpningar är också vardag för många. Den här sommaren har jag sett en hel del som får det att knyta sig i magen. Hur elaka kan egentligen vuxna människor vara mot varandra?
Enligt BRÅ: s statistik näthatar män dubbelt så mycket som kvinnor, samtidigt som kvinnor utsätts för mer hot, hat och kränkningar på nätet än män. Jag tänker inte skriva några exempel på kränkningarna, hoten och hatet här för de kan vara så vedervärdiga.
Hat eller kärlek? Svårt att välja? Jag tycker inte det och jag tänker att det allra bästa är att förebygga med kärlek.
Enligt wikipedia är hat en passionerad olustkänsla som får en att vilja skada föremålet som hatas medan kärlek är känslor av ömhet, samhörighet och viljan till uppoffring.
Jag väljer kärlek så långt det bara är möjligt. I sommar har jag mest älskat hemma i Finspång, bland annat Hårslingan, Mias Trimmis, Finspångs bryggeri och Deli-skafferi, Medley Arena Grosvad, Lunddalen, Hejtorps gårdsmejeri, klädbutiken Royal, personalen som håller så fint på Hällestad kyrkogård och minneslund, Handlar´n i Igelfors, vattenleken i Bruksparken, kommunens fina sjöar och inte minst alla som minglat runt och gjort vårt centrum så trevligt och levande.