Jag har varit precis lika okunnig gällande tidigare pristagare som Abdulrazak Gurnah, Louise Glück och Peter Handke. När Bob Dylan tog emot priset 2016 så kunde även jag utbrista ett “äntligen”, men det var mer utifrån förtrogenheten med Dylans musik. Kunskapsluckorna om pristagarna får mig att känna mig okultiverad, även om jag vet att just denna okunskap är en utbredd företeelse.
Betyder dessa blinda fläckar att jag är okunnig eller ointresserad av litteratur? I vissa kulturkretsar kan man säkert påstå det, men nuförtiden är jag ändå trygg i att så inte är fallet. Och vad spelar det för roll egentligen? Många kan betydligt mer om litteratur än jag, men en stor andel människor kan betydligt mindre. Vilket också är ointressant. Det som är viktigt för mig är vetskapen om att litteraturen alltid har haft en betydande plats i mitt liv. Att läsa och skriva har i hög grad format mig till den människa jag är idag. En relativt läsande människa.
Det började som för många andra pojkar på 70-talet med serietidningar. Jag läste Fantomen och Tarzan, men det var framför allt Buster som blev inkörsporten till tyngre litteratur. Varannan tisdag låg det en Buster i brevlådan och det var alltid en högtidsstund att ta sig an
de senaste avsnitten om mina fiktiva förebilder Super Mac, Benny Guldfot och målvakten Gordon Stewart. Varje nummer lästes framlänges och baklänges innan jag sorterade in den i det hemsnickrade arkivet. Under en period av mitt liv hade jag obrutna årsprenumerationer av Buster mellan åren 1978 och 1983. De var länge min största skatt.
Genom Buster kom jag logiskt nog i kontakt med Max Lundgrens böcker om “Åshöjdens Bollklubb”. Dessa fyra böcker blev den definitiva ingången till min livslånga relation med litteraturen. Att fånga ungdomars läsintresse handlar om just detta, att fånga intresset. Mitt huvudintresse var fotboll och för mig blev berättelserna om fotbollslaget Åshöjdens resa genom det svenska seriesystemet, med bröderna Edward och Jorma Engmark och den stammande målvakten Hitte-Joel, en viktig del av min tidiga ungdom.
I tjugoårsåldern var det andra författare och verk som stimulerade min livsstil. Med stor behållning plöjde jag igenom Charles Bukowskis dekadenta böcker om den alkoholiserade och gränslösa Henry Chinaskis liv på diverse barer, galoppbanor och med ett fascinerande och erotiskt förhållningssätt till kvinnor. Under dessa år satt jag själv på krogarna och läste pocketutgåvorna av “Postverket”, “Kvinnor” samt “Min oskuld och Pearl Harbour”.
I trettioårsåldern hade jag lämnat dekadensens Bukowski bakom mig och i takt med den egna familjebildningen så fastnade jag i regel för litteratur om olyckliga barndomar och dysfunktionella familjer. Under den epoken minns jag särskilt hur gripen jag blev av Åsa Linderborgs “Mig äger ingen” och Susanna Alakoskis “Svinalängorna”. Jag har nog alltid haft en svaghet för berättelser om kantstötta människor, missbruk och dysfunktionella uppväxtförhållanden. Jag attraheras av människor som inte förmår leva enligt de gängse
normerna.
Jag ser mig fortfarande som en läsande människa, ty den identiteten är viktig för mig, även om jag nuförtiden varvar fysiska böcker med ljudböcker. I somras blev jag förälskad i Hanya Yanagiharas mästerverk “Ett litet liv”, vilket förmodligen är den sorgligaste berättelse jag
någonsin har läst, men oerhört gripande. Romanen utgår från fyra vänner och deras livsöden i New York. En mörk bok om självskadebeteende, kärlek, vänskap och mänskliga tillkortakommanden. Om ni känner er lite för obekymrade, kan jag starkt rekommendera den boken. Om inte annat för att få ett lite djupare perspektiv på hur bräcklig lyckan kan vara.
Jag kommer nog aldrig att betraktas som finkulturell och det känns ganska befriande. Däremot önskar jag att någon mer gång i livet kunna utbrista “Äntligen” när Nobels litteraturpris tillkännages. Nyligen slog mig tanken på vilken litteratur jag skulle ta med mig till en öde ö? Om det stod mellan Annie Ernaux litterära gärningar eller obrutna årgångar av Buster mellan 1978 och 1983, så är inte svaret givet. Hur beläst jag än vill vara.
Det är ju trots allt intresset som styr.
Och det är fortfarande svårt att bortse från Super Mac, Gordon Stewart och Benny Guldfot.
Och det står jag för.
Allt gott.