Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

I skuggan av Ernsts kreativitet

Ernsts kreativitet påminner en hel del om hur maniska amfetaminister fördriver sina rus.

 Ernsts kreativitet påminner en hel del om hur maniska amfetaminister fördriver sina rus, skriver krönikör Markus Brunfelt .

Ernsts kreativitet påminner en hel del om hur maniska amfetaminister fördriver sina rus, skriver krönikör Markus Brunfelt .

Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Krönika2019-12-09 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nu är vi där igen. 

Och jag är inte redo i år heller.

Hur jag än anstränger mig för att förneka julens existens, kommer jag inte undan. Jag är nog inte den ende som konspiratoriskt påstår att julhetsen börjar tidigare och blir mer påträngande för varje år. Blott en andhämtning efter midsommar så dundrar det kommersiella jippot igång och köpmännen hittar nya tortyrmetoder som får den mest ståndaktige snåljåp att vika ner sig. 

Black friday

Black week

Black life…

Jag söker skydd så gott jag kan, bort från varuhus och näthandel och gör några tappra försök att återerövra hoppet om fred på jorden och ljus i håret. Denna gång sker det genom Paul Ankas stämma:

It´s the most wonderful time of the Year

With the kids jingle belling

And everyone telling you be of good cheer

It´s the most wonderful time of the year…

När de rättrogna predikar om de tre vise männen så handlar min existens om de tre ofrånkomliga julfaserna, eller fasorna…

Jag bär lidandet som ett kors på ryggen och jag vet att det endast är Ernst Kirchsteigers fryntliga personlighet som kan befria mig från oket. Med tanke på alla goda råd, allt från hemvävda granrismattor till julstjärnor av knäckebröd, borde han också vara lite frikostig med tipsen om vilka droger han använder för att upprätthålla sin omänskliga trivselfasad. 

Den första fasen handlar om den ekonomiska barskrapningen. Det har inte spelat någon roll om jag har haft en kärv eller god privatekonomi. Cashen är aldrig nog och det räcker med några nätshoppingsvep i slutet av november för att jag ska tappa räkningen. En lilljul här, glöggmingel där, en julmarknad hit och en julmatsbeställning dit, så har man redan naggat på budgeten för 2020 års första kvartal. Jag har mig själv att skylla eftersom jag har avlat fram en ansenlig kull barn och dessutom skaffat bonusbarn på senare år. Om jag bara hade haft Ernsts plånbok, eller ännu hellre, hans handlag i att tillverka julpynt, klappar och julmat. Då skulle jag tillverka min julstjärna i papier-mache´, tälja ett par slalomskidor och fånga julskinkan med snara och blåsrör. Ernsts kreativitet påminner en hel del om hur maniska amfetaminister fördriver sina rus. 

Nästa fas handlar om tiden och orken som aldrig räcker till. Den här tiden på året krävs det en utomjordisk ansträngning bara för att komma ur sängen på morgonen. Efter fyra snoozningar stapplar jag upp för att möta det nordiska mörkret. Det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem och det räcker med att hänga av sig kläderna och tillaga något halvfabrikat, innan jag stupar i soffan med huvudet före. I den positionen är det inte lätt att addera den ansträngning som krävs för att putsa ljusstaken, rulla köttbullar och stoppa julkorven. 

Den tredje fasen handlar om det dåliga samvetets impulsiva panikköp. Med några års erfarenhet borde jag ha utvecklat en resistens mot det här beteendet, men ingen KBT i världen tycks bota mig från impulsköpen. Denna åkomma drabbar mig cirka 36 timmar före julafton och när den väl har angripit min sargade julhandlarsjäl, går förfallet inte att hejda. Jag försöker vara en så generös och rättvis tomtefar som möjligt och så jämför jag julklapparnas värde mot varandra, för vem vill sitta där på julafton och bli subtilt anklagad för att favorisera någon av barnen? I det skedet är det en klen tröst att vi är fler desillusionerade medelålders män, som ger oss ut i vimlet för de slutgiltiga panikköpen. Min vän Ernst tycks aldrig drabbas av den farsoten. Samtidigt som jag svettas i varuhusen, sitter han barfota i skräddarställning, täljer ihop julkrubbans interiör och slänger sig med visdomsord: 

Ju äldre jag har blivit, ju mer intresserad blir jag av själva papperet runt presenten…” 

Jag ska inte överdriva eländet, det är ju trots allt endast en dag per år, eller rättare sagt en månad om året, vilket i och för sig blir 8 %  av livet. 

Men vad händer sen? 

Vad finns kvar av min själ när julafton är över, när jag gråtmild sjunker ner i ett hörn och gnager ner de sista spjällen? 

Är det då julfriden infinner sig? 

Är det då Ernst Kirschsteiger och Paul Anka slår sig ner och gör mig sällskap? 

Är det då vi sköljer ner tabletterna med julmust, fnittrar som tre övertrötta barn och fortsätter vår skönsång…

“...When love ones are near

It´s the mostwonderful time

Yes the most wonderful time

Oh the most wonderful time

Of the year…”