Jag fnissade och himlade med ögonen åt det äldre gardet, inte minst för deras förhållningssätt till digitala förändringar. Min arrogans övertygade mig om att rådande maktbalans var evig och att jag alltid skulle förhålla mig coolt till vilka förändringar som än skulle ske. Jag slängde mig med floskeln “den som inte ständigt utvecklas blir frånsprungen”. När en av mina mer erfarna kollegor slutligen kapitulerade inför oförmågan att anpassa sig, beskrev hen sig själv som en mammut i digitaliseringens utmarker.
Men, det var som sagt tio år sedan.
Och det händer en del på tio år.
Sägs det.
Nu verkar det dessvärre som att det är jag som betar i mammutdalen. Förvisso med tio års erfarenhet, men det svider att jag nu har lämnat den optimistiska framkanten och sällat mig till flocken i digitaliseringens utmarker. Nu är det mig man himlar med ögonen åt, nu är mig det fnittras medlidsamt åt när jag inte riktigt hänger med.
Vi har fått ett nytt administrativt system som tydligen ska förenkla arbetet och säkerställa att lönerapportering och anställningar registreras korrekt. När nyfrälsta optimister hävdar att just deras system kommer att förenkla rutiner så blir jag per automatik på min vakt. Innerst inne förstår väl också jag att det inte är någon större sak, att det egentligen inte krävs så mycket mer av mig, men det är förändringen i sig, det nya utseendet och de något förändrade momenten, som skaver. Ett kriterium för att platsa i mammutflocken är att vi regelbundet slänger oss med kommentaren “Vad var det för fel på det gamla systemet? Det funkade ju utmärkt.”
Nu är tyvärr inte det nya administrativa systemet den enda förändringen som “drabbar mig” (i utmarkerna uttrycker vi oss så). Datorn och skrivaren ska bytas och även om de nya modellerna har bättre prestanda så påverkas jag. Jag blir stressad av att det ser annorlunda ut. Att skärmen ser annorlunda ut och att den inte känns lika trygg som tidigare. Man ska ha klart för sig att jag fortfarande är inne i förnekelsefasen, en fas då jag fortfarande gör allt i min makt för att dölja obenägenheten till förändring.
Inte är det bättre ställt på hemmaplan. När den så kallade smart-TV:n plötsligt slocknar, vilket sker med jämna mellanrum, konstaterar jag bara att “det är så det är, den fungerar på det sättet”. Om teven har den dåliga smaken att bråka mitt i en viktig fotbollsmatch så ropar jag instinktivt på barnen med kravet om omedelbar service. När mobilen krånglar så reagerar jag med samma handlingsförlamning. “Det är så det är. Den ska krångla ibland. Det är en del av den gudomliga planen för mänskligheten.”
Förr gjorde jag åtminstone ett försök till felsökning, jag försökte komma underfund med sladdarnas logik och vad jag som användare kunde åtgärda. Om jag inte kunde lösa det själv så bad jag om hjälp. Nu ber jag inte ens om hjälp längre, förmodligen för att jag inte kan formulera den fråga som krävs för att få hjälp och jag vill heller inte riskera att bli hånad av någon 22-årig IT-tekniker för att jag inte förstår svaret. När bredbandet krånglade så hamnade jag i den situationen och vem vill sitta i telefonkö i två timmar och inte ens kunna formulera en begriplig fråga? När tekniken krånglar så är strategi att dra ut sladden, ställa apparaten åt sidan och ägna mig åt annat istället. “För det är ju så det är. Ibland slutar saker fungera och det hör livet till”.
Ibland kan det vara en fördel att inte naivt anamma alla nyheter utan att faktiskt ifrågasätta syftet och på ett charmigt gubbtjurigt sätt göra lite motstånd. I de flesta avseenden är det dock ett fånigt hinder. På tio år har jag gått från “fake it til you make it” till “det var bättre förr”. Det handlar egentligen inte alls om digitaliseringen. Jag är varken bättre eller sämre på tekniken idag, däremot har jag med största sannolikhet blivit bekvämare med tiden. Bekvämligheten har dock alltid ett pris. När jag anammade “fake it til you make it”-attityden så satt jag alltid närmare förändringens nav. Jag kunde på så sätt styra utvecklingen lite mer efter mina villkor och jag kunde prestigelöst be om hjälp om jag inte förstod. Nu har jag successivt rört mig längre bort från navet och ju längre ut på gungbrädan du sitter, desto snabbare och mer okontrollerat tycks färden (och livet) gå...
Så är det med det.