Till en början skrämdes de bort, men sakta återvände de när flyttkaoset lagt sig. Raskt införskaffades en katt som skulle lösa problemet, plus en massa fällor. Katten var en duktig jägare men kom ju inte åt dem som sprang i väggarna, tålmodigt kunde han sitta och stirra långa stunder där ljudet kom ifrån. Maken är paniskt rädd och vägrar befatta sig med fällorna, så det är mitt jobb. Jag är av tuffare virke så det gör mig inte så mycket, mössen kan ju vara rätt söta ibland, men jag kan inte säga att jag njuter av det. Dessutom är det möss av den allra fräckaste sort som söker sig hit. När grannen bara kunde ställa ut ett gäng tomma fällor och mössen snällt klev i, krävde “våra” möss pinfärsk ost, för att ens överväga saken. Ibland åt de helt ogenerat ur kattens matskål.
Katten blev med tiden en älskad familjemedlem och sorgen var stor när han dog. Maken som varit motvillig från början sörjde mest, aldrig mer skulle en katt komma innanför tröskeln, oavsett hur mycket möss. Det året blev osedvanligt musrikt. De sprang glatt i soffan och ratade fällorna. Så fort nån enstaka fastnade var det som om det gick ut storlarm, “för tusan kamrater, gör inte som dumskallen där och låt er luras av några ostbitar!!” Sen blev det tyst några dagar, tills de sakta smög sig in igen. Även råttgift placerades ut och det ska ju tydligen göra dem törstiga så att de går ut, men jag kan ge mig den på att de här rackarna smet ut och drack och sen kom de in igen för att lägga sig och dö i väggarna, med en gräslig lukt som följd.
När ett erbjudande kom om att ta över en vuxen katt, som ägnat sig åt att skrämma slag på sina kattgrannar så att de inte längre vågade gå ut, åkte jag och tittade. “Kom inte hem med en ny katt!” var det sista han sa innan dörren slog igen, men jag låtsades inte höra och katten var min så fort jag såg den. Han är helsvart och smidig som en panter och en ännu vassare jägare. Han lyckas till och med överlista de små gynnarna ibland och fånga dem inomhus. Att han sen gärna smaskar i sig dem bredvid sängen och man vaknar av krasande ben få man ju ta.
Nu börjar katten bli till åren och det märks. Vi låtsas inte om det, det är alltför smärtsamt att tänka sig ett liv utan honom, men jag antar att vi måste. Nyligen såg han ut att tackla av betänkligt och jag fruktade det värsta, men han piggade på sig igen. Jag är dock rätt så säker på att det inte blir nån mer katt, musinvasion eller inte!