Detta är en vaccinationskö och sammansättningen i kön ger mig lust att organisera om, de som har svårast att stå borde få flytta fram. Vet inte varför jag tänker som jag tänker, jag borde väl vara förhärdad. Hur många köer är inte det inte fel på här i världen? Dom med störst behov av att stå långt fram borde stå långt fram. Dock ligger någon sorts känsla av solidaritet över kön, vaccinationer är såklart inte gratis men vi betalar gemensamt för detta. Nog vet jag att en del bara vill betala för det de själv nyttjar men jag gillar den solidariska tanken och gjorde så även när jag var mycket ung och frisk.
Jag har med mig mitt vaccinationskort som numer är fullklottrat då rader saknas för fler än två vaccinationer. Inte trodde vi att corona skulle bli en del av våra liv för all framtid. ”Man vänjer sig” som Kjell Höglund skaldade. Somligt bör en försöka vänja sig vid, annat ska en om möjligt inte vänja sig vid och inte låta slå rot i vardagen. Att barn tvingas leva i krig, lyssna efter bombplan och se släktingar dö ska vi inte vänja oss vid. Att inte vänja sig vid sådant som faktiskt kan förändras och inte glömma det historien visat och lärt oss är väl insikter vi gärna vill se våra barn omfatta.
Sedan finns det saker man faktiskt får vänja sig vid. Att bli gammal är ju en stegvis förändring men nog kan det vara svårt att vänja sig vid den saken även om bevisen duggar tätt som ett höstregn. Man får vänja sig vid att inte kunna springa som förr och i mitt fall att vara sämre på fotboll än mina tolvåriga barnbarn. Man måste vänja sig vid sin spegelbild eller göra som jag, undvika kombinationen spegel och glasögon!
Tack vare diverse uppfinningar kan jag både lyssna på musik och nyheter där jag står i kön. Detta utan att störa någon annan såvida inte en låt lockar mig att sjunga med. ” Du kan ingenting ta med dig dit du går”, sjunger Cornelis i mina hörlurar. Även om jag nu har med mig mitt vaccinationskort förstår jag såklart hur han menar. Han menar väl att man inte behöver samla på sig en massa pengar och saker även om somligt kan vara bra att ha ”på vägen” liksom. Kanske, funderar jag, finns det ändå sånt man kan ta med sig till andra sidan, vem vet? Nu menar jag inte böckerna eller LP-skivorna men kanske kan gärningar följa med? Kanske kärlek, kanske känslan av solidaritet? Nu är väl det där med att man inte kan ta med sig något mer en lite ytlig djupsinnighet än någon sorts visdom eller kanske är det ett försökt till tröst för alla som har väldigt lite.
Så dyker en annan Cornelis sång upp i spellistan, ”i natt jag drömde”. Just den drömmen hade han 1964 och kanske vande han sig aldrig vid krig utan drömde samma dröm många gånger. Vi får inte sluta drömma och drömmen behöver skickas vidare. Barnen behöver den drömmen och gärna någon sorts tilltro till det möjliga i den drömmen, tänker jag. Mina barnbarn som soldater i krig är en olidlig tanke. Så plötsligt hör jag att någon sjunger i kön, mycket tyst men ändå. Vem tusan står här och sjunger? Så inser jag att det är jag ”det finns inga soldater mer”, sjunger jag, inspirerad av Spotify, om än mycket tyst. Mannen i rullstol ganska långt bak i kön fyller i för full hals ”det finns inga gevär och ingen känner längre till det ordet militär” och hans fru ser sig obekvämt kring för att i nästa stund falla in i sången. Fler och fler börjar sjunga i duggregnet. ”I natt jag drömde” sjungs nu i hela kön som nu förvandlats till en kör. Några slår takten med gåstavar och en del snurrar sina paraplyer. Dörrarna till vaccinationsverksamheten slås upp och kön börja sjungande ringla in i ljuset och värmen! ”Kan man få en spruta mot uppgivenhet också”, frågar jag när det blivit min tur. Visst, säger sköterskan, men den får man av medmänniskor och behöver du nått extra kan du hitta mycket kraft i barns ögon.
”Men så där gick det väl ändå inte till”, säger min fru när jag berättar allt detta för vår son. ”Jodå”, insisterar jag. ”Men jag var ju med”, invänder hon. ”Jaha ja”, svarar jag, ”man kan uppleva saker väldigt olika”.