Påskfirandet är allas vår ensak: Vissa firar Jesus uppståndelse, andra långledigt och några väver folkliga seder med familjetraditioner.
Fram till 1969 rådde nöjesförbud under långfredagen och i år följdes IFK på Östgötaporten. Barnen letar påskägg och riset används för prydnad. Det finns många lagar och värderingar, viktiga att värna: Rätten till tro och rätten att slippa tro. Tolkningen av tron är subjektiv. Det är det fina och samtidigt farliga. Vissa förkastar allt i samhället som strider mot innehållet i religionen. Det hör lika lite hemma i ett demokratiskt samhälle som de främlingsfientliga, som skapar otrygghet på gator. Jag undrar om de sistnämnda undvikit påskfirandet för att slippa påminnas om judiska traditionen i grunden: firandet av israeliternas uttåg ur Egypten efter fångenskap hos faraon.
Nu har vi lämnat påsken och rusar mot 1 maj. Under medeltiden en kyrklig helgdag. På 1400-talet en helgondag, tillägnad Valborg. Under reformationen på 1500-talet blev 1 maj återigen aposteldag. Och i slutet av 1700-talet avskaffades dagen helt. Sedan 1939 är 1 maj helgdag igen. Politiker manifesterar ståndpunkter. Norrköping följer kortegen. Idag har intresset att demonstrera på gatorna svalnat. Arenan är förflyttad till sociala medier. Många är rädda att bli utpekade av replikstarka åsiktsfascister. Oförmågan att skilja på sakfrågor och enskilda individer skapar begränsningar i debatten. De som tilldelar sig egna titlar: de goda, de humanistiska, är så uppfyllda av sig själva i tron att de står upp för andra. De tycks mig oförmögna att förstå värdet av samhällsnödvändiga diskussioner.
Det finns lika många religiösa uttryck som plockgodis i affärer. Att välja, vraka och mixa hur som helst är styrkan i demokratier. Hos vissa ger Bibeln vägledning om mål, mening och moral, andra finner svaren i Koranen. I Sverige hittas substitut för religiös samhörighet genom dieter, new age-läror och fotbollslag.
I Sverige äger individen rätten att välja – i praktiken – en utopi för många.
Varför pratar vi inte om verkliga kollisioner i samhället? Varför blundar politiker för vad som händer när merparten människor, som anser att religion tillhör privatlivet, förväntas öppna sina hjärtan och skattefinansiera nyinflyttade som anser att religiösa tolkningar står över samhällets lagar och regler.
Det är uppenbart att Sverige varit naivt inför nyadopterade problem: som könsseparation, månggifte, barnäktenskap, könsstympning och moralpoliser som anser sig ha rätten att besluta över andras liv utifrån tolkningar av religioner.
Om Sverige ska vara ett tillåtande land oavsett sexualitet, religiös tro eller kulturell bakgrund måste individens rätt att välja värnas.
Svenskar är så rädda att trampa på tårna, villiga att godta vilka förändringar som helst som möjliggör särbehandlingar för olika religiösa tolkningar. Det är befängt att hävda att Sverige befäster sin religionsfrihet genom böneutrop. Politikers ryggradslöshet för att vinna billiga poäng riktade till religiösa grupper i kommunerna är ett av många skäl till ”missnöjet” i samhället.
Det tycks mig lätt att glömma bort att de värderingar som möjliggör jämställdhet och jämlikhet mellan könen, yttrandefrihet och religionsfrihet bygger just på demokratiska värden.
Det förutsätter att våra lagar, organisationer och institutioner är fria från religiösa förhållningssätt. Varje individ ska ha rätt att bestämma över sitt liv så länge det inte går ut över andra. Barnens rätt till religiös integritet blir en annan krönika.