Jag vandrar runt i min fjärde bokhandel under bokrean, och är så upptagen med att fundera över om jag ska köpa en bok till eller betala hyran att jag inte märker att jag graviterat bort från ”historia och kultur”-sektionen till en för mig okänd del av bokhandeln – barn- och hälsoavdelningen. Kanske är det den så beryktade modersinstinkten som spökar. Här finns titlar så som ”anknytningsmetoden” och ”ät dig smart”. Barn och hälsa är två ämnen alla har en åsikt om.
Och jag är inget undantag.
Medan jag bläddrade i en bok som förkunnade att en skadad anknytning mellan barn och förälder (främst modern) leder till att den som vuxen aldrig blir lycklig, eller åtminstone mer olycklig, så slog det mig varför jag är emot surrogatmödrarskap: hyckleri.
Vi lär oss ständigt om vikten av närvarande biologiska föräldrar. Den där första stunden när den nyfödda ligger på sin mors bröst och hör hjärtslagen, känner lukten, närheten av hud mot hud. Sverige är ett land med ett enormt intresse för barns utveckling. Vi har specialpedagoger för nästan allt; vi har studier som visar på att kala färger stimulerar inlärningsförmågan mer än skrikande rött; vi har urartade offentliga debatter kring barns skärmtid, kläder, leksaker och vikten av att plastbanta sitt hem.
Trots vårt enorma fokus på barn så försvinner det när vi talar om surrogatmödrarskap.
Låt oss för en sekund abstrahera bort de vuxna, både de som är villiga att hyra en fattigare kvinnas livmoder i ett land långt bort, och surrogatmodern, för att bara fokusera på barnet självt. Alla har rätt till ett barn men vad har barnet själv rätt till? Regeringens utredare slog förra veckan fast att surrogatmödrarskap inte ska tillåtas i Sverige på grund av risken för att kvinnor på olika sätt kan tvingas bära barn åt andra. Det är omöjligt att undvika press i form av mutor under bordet, konstaterar den. Utredningen nämner också att vi idag inte studerat hur barnet mår av att födas och ges bort som ”en gåva” eller när det rör sig om ekonomiska transaktioner ”som ett mirakel”.
Väldigt lite forskning finns idag som utreder hur barn som kommit till via surrogat mår i tonåren och senare i vuxen ålder. Vi ser idag ändlösa reportage där längtande par pratar om hur deras möjligheter till barn grusas i Sverige och tvingar dem att köpa en livmoder utomlands istället. Vem tvingar er? Vi ser kvinnor som deklarerar att de minsann hade mer än gärna gett bort ett barn till någon annan. Det är fint men hur känner barnet inför att ges bort? Barn är inga varor man handlar med, något som byter ägare likt en kattunge när kullen råkat bli för stor. Barn kan redan i magen identifiera den bärandes lukt, hjärtslag och röst. Barn är levande varelser med tankar och känslor. Och så har vi den där anknytningen – varför upphör den att vara viktig och ”icke-biologisk” när vita resursstarka par bestämmer sig för att deras längtan är större än barnets trygghet och välbefinnande?
”Skadad anknytning i spädbarnsålder kan leda till otrygghet och depression senare i livet” lyder en av rubrikerna i boken på barnsektionen. Jag tänker för mig själv att många av oss bär på en sjukdom som kan leda till infertilitet men trots det skulle jag aldrig låta min själviska längtan efter ett barn gå före någon annans rätt till sin kropp. Framförallt inte före det där lilla knytets rätt till att faktiskt få vara i fokus.
Jag ställer tillbaka boken. Den här sektionen får vänta några år. Även om det är rea.