Känslan av att det skulle kunna bryta ut när som helst var också högst påtaglig. Plötsligt skulle någon trycka på den där knappen och hela jorden skulle utplånas. Med tiden har rädslan bleknat något, men det är fortfarande det som skrämmer mig allra mest. Att det faktiskt skulle kunna inträffa på ett sätt som kan påverka mig har dock känts avlägset. Tills nu. Jag vet att krig pågår, hela tiden, i andra delar av världen, men det är ju långt bort, har inte med mig att göra. Känner mig som en hycklare som plötsligt bryr mig nu, men det är lättare att slå ifrån sig så länge det pågår i andra världsdelar, även om det är lika fruktansvärt. Det känns också så otidsenligt att tjafsa om landsgränser, så 1900-tal. Astrid Lindgrens ord dyker upp i huvudet, “Vad är det för fel på att vara lat? Tänk om det blev krig och ingen gick dit.” Önskar att det kunde vara så.
Jag minns att jag frågade min pappa vid något tillfälle som liten, om det kunde bli krig här. Han var stridspilot i det militära och han om någon borde veta. Han svarade att det kanske inte var så troligt, men ja. Ärligt, men inte det svar jag ville ha. Jag hade svårt att sova lång tid efter det. Idag vet jag inte vem jag ska fråga, vem som ska lugna mig. Är det ens någon som vet, fast de inte talar klarspråk? Blir sittande framför nyheterna. Igen. Allt känns märkligt bekant och jag flyttas tillbaka två år i tiden, till när pandemin bröt ut. Då, när jag förvandlades från en sansad person till ett nyhetsknarkande nervvrak, lyssnandes efter alla små nyanser i det experterna sa. Lät det inte lite hoppfullt där ändå? Det kanske inte är så farligt trots allt? Jo, det är ännu värre än vad vi kan föreställa oss och det kommer att pågå länge! Om någon sagt två år då, vet jag inte vad jag hade gjort. Tur man inte vet i förväg, men just nu skulle jag nog vilja ha nåt sorts facit.
För nu sitter jag där igen. Framför teven. Vet inte ens hur jag ska tolka allt jag hör, känner mig dåligt påläst. Plockar fram broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, bläddrar och funderar på vad vi kommer att hamstra nu. Blir det annat än toalettpapper? Borde jag börja köpa konserver och torrmat? Tänker på alla unga människor som haft sina liv på vänt i två år och nu händer det här. Törs de ha någon framtidstro överhuvudtaget? Vågar de drömma? Vi har precis kommit ur den förbannade pandemin, kan börja se ljuset i tunneln, HUR kan man välja att starta ett krig då? Hur orkar man ens?