Snart slår syrenerna ut och i skolorna är det slutspurt på vårterminen. Hockey VM är igång vilket också på nått sätt kommit att bli ett vårtecken. Allt är precis som precis som vanligt men ändå inte. För oss alla är det oroliga tider och saker som inte brukar hända händer. Det tycks tydligt finnas ett före Corona och efter Corona eller är det bara så att en glömmer hur det kändes?
Att ta en kopp kaffe i sällskap med tidning och radionyheter kan ju låta som en fridfull upplevelse men så känns det inte. Bara elände, som far troligen skulle ha uttryckt saken. Visst förstår jag att händelser behöver informeras om men nog blir det svårt att förhålla sig till allt detta ”elände”. Jag får en känsla av jag behöver göra nånting, så här ska det väl inte vara? Det bli liksom svårt att sitta still.
Jag hittar inte en enda positiv nyhet i flödet och när det inträffar handlar det ofta om sport. Hur mycket av allt detta fastnar i våra barn och blir till en dunkel oro? Jag kan inte minnas den typen av oro från min uppväxt även om jag tror att vi i skolan talade om skyddsrum vid något tillfälle. Nu talas om utrymning och utrymning i våra skolor för att skapa beredskap för olika sorters hot. Dessutom talas om beredskap för krig och vi vuxna ska kunna förklara allt detta för våra barn. Varför krigar dom? Möjligen kan bakgrunder förklaras men att konflikter ska behöva lösas med vapen är svårare att förklara. Jag fick nazismen förklarad såsom ondska tror jag. Det fanns onda och goda i verkligheten såväl som i sagorna. Det var ett enkelt sätt att tänka och dela in människor efter men barn föds goda och alla människor har lika värde Man behöver alltså försöka förstå andras perspektiv.
Så hittar jag då äntligen en nyhet som kanske är positiv. Forskare har lyckats ge gamla möss bättre minne genom att injicera hjärnsubstans från yngre möss. Det låter ju bra för en gammal ”råtta” som jag och visst är många forskningsansatser när det gäller hälsa lovande men att samtidigt döda varandra i krig och i andra våldsammanhang tycks motsägelsefullt. Som sagt en borde gör nått, världen är rätt galen!
Jag förstår att det är den där känslan av att ”en borde göra nått” som får mig att börja städa. Som att sopa rent framför egen dörr kanske. Att göra nått kan liksom fylla ut den där vanmäktiga känslan inför världens elände. När jag väl slår mig ner igen är kaffet kallt och radionyheterna slut. Lite ryggont är mitt bevis för att jag gjort något åt världen om än den mycket lilla världen.
Någon gång i min barndom bad Arne Tammer om ”en kvart om dagen”. Han lovade utifrån detta en ny kropp. En stark vältränad kropp. I tidningsreklamen för hans brevkurs fanns även en stor bild av just hans mycket vältränade kropp vilket fick många att verkligen tro på metoden. Detta var i en tid med lördagsarbete och korta semesteravbrott så just det där med bara ”en kvart” sågs troligen som en möjlighet. Även min pappa införskaffade kursen och försökte få till den där kvarten mitt i alla vardagsbestyr som ensamstående far. Nu är det kanske hög tid att lägga den där kvarten på att bidra till en bättre värld finner jag mig tänka. Världen är väl och blir väl fortfarande vad vi gör den till?
Nog är det väl en tanke många av oss burit med oss genom livet det där med att vilja göra det bättre för kommande generationer. Vi förstår bättre nu hur viktig barndomen är för människor och hur vi människor kommer att präglas av det vi varit med om som barn. Även den kritiserade Netflixserien om Clark Olofsson bakar in en sådan förklaring i den i övrigt lite flashiga historien. Möjligen görs detta på ett sätt som en del förmår att skratta åt men jag skrattar inte. För att bli en hel människa behövs en trygg barndom och somligt kan vi aldrig laga.
Tack pappa för allt du lyckades ge mig och det som fattas mig får jag jobba vidare med. Nu får ju det där samsas med viljan att förändra världen. Var sak har sin tid var det visst någon som sa.