Hundars rättigheter. I stora delar av USA hyllas hundar som hjältar om de skyddar familjen. I Sverige riskerar man både åtal och dom.
För oss med reaktiva hundar är det en konstant kamp. Det strikta hundägaransvaret är bra i mångt och mycket, man ska ha koll på sin hund.
Men hur mycket ”koll” man än har är hundar levande varelser med känslor. Du kan inte radiostyra. Du kan inte tvinga dem att tänka och reagera som du själv vill. Framförallt kan du inte styra över omgivningen.
För att förtydliga: om någon bryter sig in i mitt hem och blir biten är det jag som åker på det. Om jag är ute med min kopplade hund och en annan hund springer fram och biter? Jag.
Om min hund är i trädgården och en annan hund går in? Mitt fel.
Om min hund försvarar mig? Japp.
Mina hundar kan alltså inte vara trygga ens i sitt eget hem. Är inte det märkligt? En vakthund som gör vad den är gjord att göra – vakta – ska få skit om den vaktar? Kom igen. Är det inte just rasbetingade egenskaper som gör att vi väljer hund? Jag vill i alla fall känna mig trygg i ett samhälle som inte är tryggt.
Är det konstigt?
Jag vill kunna gå ut naken på natten, bildligt talat. Det kan jag inte. Om jag inte har med mina hundar såklart. Men då riskerar jag (!) åtal om hundarna försvarar mig om jag blir attackerad. Är inte någonting lite snett då?
I grannländerna har man löst problemet med rasförbud. Det har ju gått lysande – eller? Än så länge har man siktat in sig på bullhundar, men det är väl en tidsfråga innan brukshundar dras över samma kam.
Det hela är ett stort skämt.
Vad är det vi vill ha i samhället, uteslutande cockerspaniels och småhundar (som kommer undan med allt)?
Vi har en reaktiv schäfer. Han gillar inte hundar, han gillar inte främlingar. Det är vad en schäfer ”ska” göra. Oavsett hur mycket vi tränar så kommer han inte älska främlingar. Ska jag hålla honom inne för alltid för att inte riskera att andra ser till att vi hamnar i trubbel? För gudarna ska veta att hundägarna är rättslösa när något väl sker. ”Strikt hundägaransvar” gäller. Det respekterar vi. Men vem respekterar oss?
Det hela landar i att jag frivilligt har munkorg på, ifall en annan hund attackerar min – då min troligen kan orsaka mer skada om han skulle svara på attacken.
Jag får alltså begränsa min hund, för att andra inte kan ta ansvar för sina. Jag kan inte räkna alla gånger någon släppt fram sin hund i långkoppel. ”Den är snäll. Den vill bara hälsa.”
”Ja. Men det vill inte min.”
Jag vet inte hur många gånger jag fått säga att han ”inte är snäll”. Det stämmer inte, han är gudasnäll mot alla han känner. En riktig fjant.
Men han är rädd. Rädd för dig - och framförallt rädd för din hund. Det är min uppgift att skydda honom.
Men vad händer om jag tittar bort?
Vem skyddar oss om någon annan klantar sig?
Svaret är: Ingen. Det finns inget skydd för hundägare som gör ”allt rätt” men det ändå blir fel.
Svenska Kennelklubben (SKK) borde höja rösten.
De borde kriga för alla hundars rätt till en schysst bedömning. För förståelse om gener, avel och rasbetingade egenskaper. De måste informera om att du är ytterst ansvarig, även rättsligt, oavsett vad. Allt är ”ditt fel”.
I stället fokuserar man på hur stor färgavvikelse som ska anses diskvalificerande på utställning. Om inte SKK börjar snacka har vi snart ett lika omotiverat rasförbud som i grannländerna.
Skärpning.