Humor kan användas på många sätt, som en hjälp att överleva politiskt förtryck, religiös intolerans eller som ett effektivt vapen mot okunnighet men kanske också för att förlänga livet, åtminstone om man ska tro på Sven Svebak, professor i psykiatri vid Trondheims universitet. Han och hans medarbetare följde 54 000 personer och studerade vilka faktorer som påverkade livslängden. Forskarlaget tog med alla parametrar som brukar ingå i den typen av studier: ålder, kön, utbildning, rökning, blodtryck och cancer bland annat. Det nya var att de även vägde in personernas sinne för humor. Det visade sig att humorn hade störst genomslagskraft. Forskarna fann att dödligheten minskade med 35 procent.
Sven Svebak följde också en undergrupp med drygt 2 000 personer med en cancersjukdom under sju års tid. De med outvecklat sinne för humor avled snabbare medan de med mycket humor levde längre. Så det kanske ligger något i påståendet att ett gott skratt förlänger livet.
Just nu skriver jag på en bok där min högst personliga livshistoria utgör en viktig del av handlingen. Jag skriver om min stapplande, fumliga och tafatta väg framåt i livet sedan de tidiga tonåren, pinsamheter och misslyckanden, allt som jag kan komma på som har en anknytning till huvudtemat, maskulinitet och manlighet, och som kan få läsaren att skratta på min bekostnad. Det stilistiska uttryckssättet känns förvånansvärt befriande och skildringen blir en sorts reningsprocess där jag också kommer på mig själv att skratta åt vissa händelser jag beskriver.
Om man inte känner för att driva med sig själv kan man ju alltid skoja om coronapandemin. Många sitter inlåsta, ofrivilligt frihetsberövade, och då kan skrattet vara en bra ventil för rastlöshet och monotoni. Humorn har ju historiskt varit ett verktyg för att överleva svåra tider när individers rörelsefrihet varit starkt begränsad, som till exempel under krig och ockupation. Och coronaviruset känns verkligen som en osynlig fiende och ockupant. Just nu postas det mycket karantänhumor på nätet, memes, skämt på twitter eller filmklipp med sketcher, allt för att bryta tristessen och bristen på social kontakt. Ibland är skämten råa, som när någon i en meme skriver: ”Om ett år kommer ni att skratta åt det här viruset. Ja, inte alla ni, förstås.”
Jag pratade om pandemin med en kollega häromdagen och min oro för att råka illa ut om jag blev smittad. Hon svarade att hon hade så mycket annat att bekymra sig för i sitt liv och att vi som individer faktiskt inte är så viktiga i ett större perspektiv. Det har ju, trots allt, funnits många miljoner människor på jorden innan vi föddes och det kommer att finnas många miljoner långt efter oss. Det fanns någonting befriande i hennes sätt att resonera, och jag kände ett tillfälligt lugn, men eftersom jag tillhör den pessimistiska kategorin personer som ser ett glas som halvtomt istället för halvfullt, var min oro och puls strax tillbaka på sin vanliga förhöjda nivå. För även vi läkare känner oro inför coronapandemin ibland, tro ingenting annat. Själv försöker jag använda mitt sinne för humor när jag ska tackla min coronaångest, precis som så många andra.
För det är roligt att skoja om att Jesus tvingas äta den sista måltiden med sina lärjungar digitalt på grund av coronapandemin eller om hysteriska kunder som slåss om toapapper på ICA. Eller som någon twittrade; det kommer att bli svårt att förklara för barnbarnen hur allt toalettpapper i affärerna tog slut bara för att någon i Kina åt fladdermussoppa.