I takt med sista tonerna av ABBA:s Happy New Year, faller skimret av tillförsikt likt glitterstoffet, trasiga serpentiner och utbrunna tomtebloss.
Nyårsdagen är ofta ångestladdad. Insikten om att ledigheten sjunger på sista versen är ett smärtsamt uppvaknande. Många önskar backa bandet in i matkoman, ångrar kontoutdragets häpnadsväckande julkonsumtion, ifrågasätter om vi tillräckligt uppskattade julefriden, samhörigheten och hemmagjorda knäcken? Eller stressade vi rakt in i ett nytt decennium, utan förmåga att uppskatta ledigheten?
Trots högtidliga löften om att motionera mera och äta nyttigare, låg många i soffan, åt praliner, tittade på filmer och köade till snabbmatsrestauranger under nyårsdagen.
Förevändningarna att inte behöva starta på en gång: att huvudet värker, att vi förtjänar vila, förflyttar löften till framtiden.
Hos några bubblar en kvardröjande känsla av förväntan under revbenen. Det oskrivna år 2020, är än så länge fritt från begränsningar, besvikelser och självbedrägerier.
Efter nyårshelgens skingrande dimma kryper en längtan att städa bort julen fram. Några vill att tiden rusar mot vår: med ljusa färger, levande grönska och sol i våra ansikten. Andra önskar hinna med en skidresa till Sälen, till platsen där U2 med köldfläckar i ansiktet spelade in låten New Years Day, innan marken täcks av vitsippor.
Vi rör oss yrvaket i det nya året, konstaterar att inget är förändrat; att allt är som vanligt. Än sover naturen i dvalliknande sömn, liksom flera av djuren. Många människor önskar dra täcket över huvudet och sova sig igenom mörkret, tills våren och ljuset knackar på dörren.
Överallt matas vi av löften. Mjuka och hårda. Politikers löften säger ingenting. Först när de bevisar att moraliska kompassen pekar mot infriandet av löften, är de trovärdiga.
Vuxna borde lära av barn. De allra flesta barn visar besvikelser om vuxna sviker. De andra har förmodligen svikits med ouppfyllda löften alltför många gånger. Hur ser dessa barn på löften i vuxen ålder?
Ett löfte är inget någon borde ta lättvindigt på, inte till sig själv heller.
Därför är det viktigt att tänka hållbara löften. Löften vi under inga omständigheter önskar överge; löften vi är villiga att hålla levande.
Löften om att bryta dåliga vanor och ersätta med sundare livs- och klimatval, måste brytas ner och balanseras i vardagen.
Hur gör vi för att hålla vad vi lovar?
Det krävs långsiktiga strategier för att skingra det materiella konsumtionsbehovet; att till exempel sluta överkonsumera för att butikerna utlyser mellandagsrea.
Jag har läst att löften där vi tillför eller inför något är lättare att infria än löften där vi ska sluta med eller ta bort något.
Mänskligheten står med andra ord för oerhörda omställningar i löftet om medmänsklighet och överlämnandet av en beboelig planet.
Vi måste vara villiga att avstå, för att kunna ge.
Flera har avlagt löftet att leva i nuet. Här och nu gör vi skillnad, i nuet infriar vi löften, ger kärlek, visar omtanke om medmänniskor och planeten. Nuet är ögonblicket där vi tänker hållbarhet. Inte blickar bakåt: att vi borde gjort något. Eller framåt: att vi ska göra något.
Varje ögonblick är en gåva, en gåva vi bör använda på bästa sätt. Små förändringar i vardagen är det som blir hållbart på sikt. Det är ett nyårslöfte att börja med direkt; att påminna varandra om jämt.
Gott nu!