En schakal dyker upp just intill mig där jag sitter väntande på att föreställningen ska börja och i helt andra tankar. En varg tittar hungrigt på mig och vardagen släpper sitt grepp. Plötsligt är jag bara här och nu.
Det händer att jag inte har något att säga. Inget som måste ut. Dels är det väl tanken ”vem är jag att påstå att jag vet” men kanske är det också åldern. Jag mötte en tjej häromdagen som sa; ”när jag var ung hade jag åsikter om allt, det har jag inte längre”. Men, undrade jag, hur gammal är du nu? Nu är jag 27, svarade hon utan att blinka. Det händer att jag vill stänga dörren och måla konstiga tavlor, skriva sånger ingen vill höra eller läsa böcker som absolut inte lär mig något alls. Men för det mesta blir dörren stående på glänt. Som jag sitter där på Scandiateatern fylls jag av känslor som bara måste ut.
Det är väl ändå knepigt att det är så svårt att förstå vad som är kränkande för barn. Utifrån att alla kränkningar ska anmälas utredas och åtgärdas gällande barn och elever kommer hela tiden frågan; ”men vad är en kränkning?” För nog vet vi vuxna vad som känns kränkande även om en del av oss har tvingats leva med kränkningar. Stå ut och hålla inne. Det tycks vara så att vi människor har svårt att förstå att andra människor kan känna precis som vi. Det är ju inte alls konstigt att den människa som har det väldigt svårt för egen del ibland får svårt att omfatta andras känslor. Det är mänskligt rent av. Men när människor som framställer sig så som välmående och fungerande behåller en sorts mur mellan egna och andras känslor tycks det mig som märkligt. Den där muren består då ofta av ett antal bortförklaringar som man väljer att betrakta som logiska förklaringar. Det får bli den drabbades eget fel helt enkelt.
Det tycks ju dessutom vara så att ju mer lika vi är dem som har det svårt ju lättare har vi att leva oss in i den personen. Likheten människa räcker ofta inte. Vi tillskriver ofta andra människor egenskaper och avsikter vi själva aldrig skulle tillskriva oss. Få människor beskriver sig som elaka, lata, okänsliga, tröga eller egoistiska. Möjligen skulle man kunna säga att; ”idag ska jag vara lite lat, det är jag faktiskt värd” eller; ” oj så trög jag är” fast då på ett lite skämtsamt sätt. Det går däremot uppenbarligen alldeles utmärkt att beskriva barn i liknande ordalag.
Mycken energi kan läggas på att beskriva orättvisor såsom rimliga och som logiska konsekvenser av olika handlingar. Orättvisor synliggörs utifrån begreppet ”allas lika värde” men det tycks vara så att det finns dom som anser att man visst kan ha lika värde utan att ha det. Alltså i teorin lika värde. Dock måste man väl påstå att lika värde upplevs utifrån handlingar och skapade omständigheter. ”Du har visst lika värde”, är väl ändå ett retoriskt påstående som i sig signalerar motsatsen.
Jag möter så många barn som har det svårt och känner sig värde-lösa. Dom får den känslan från det dom ser i andras ögon, från saker som sägs och från upplevelsen att inte bli sedda för sitt goda. Skolan är inte bara lärares arbetsplats utan även elevernas och förväntas vara en social gemenskap. Elever ska alltså inte behöva känna sig otrygga i skolan. Ingen ska upprepat kallas hora eller annat nedlåtande och ingen ska behöva räkna med att bli slagen eller hotad på sin arbetsplats.
Vi vill så gärna ge våra barn lust att förhålla sig relationellt till livet. Våga ta och ge i demokratiska sammanhang, våga visa sin tankar och våga prova nya saker. Det där förutsätter goda sammanhang. Det finns så många vuxna som aldrig kom att blomma, som lärde sig att hålla sig osynliga och som inte tror på just sin betydelse varken för andra eller utveckling i stort. Det räcker såklart inte med ett sammanhang utan kränkningar man behöver även bli sedd för sitt goda. Alla våra barn har som bekant förmågor som kan låtas bubbla ut eller inte.
Jag fick alltså förmånen att se Djungelboken med teatergruppen ”Go on Stage” som är en ensemble med deltagare från Fritidsgårdarna och Kulturskolan i Norrköping. Ungdomar som kliver fram tar plats och blommar! Möjligen har en del av dom fått kämpa för att våga men sammanhanget gjorde det möjligt. ”Känsla av värde” tänker jag när jag ser dessa sprudlande ungdomar som berör mitt hjärta med sin berättelse och sitt sätt att berätta.
Lika kort som ungdomen kan tyckas varit så här i backspegeln lika oändlig är den för de som är där. En oändlighet av möjligheter eller en oändlighet av mörker och smärta. Vi vuxna är regissörer med ett stort ansvar för den saken.
Tack till er i Go on Stage och er som möjliggjorde föreställningen! Ni slet mig ur vardagens svåra saker och fick mig att än en gång hoppas och tro på att allt är möjligt!
John Holm dyker upp på min spellista och möjligen finns en sorts mening i det.
”Vi säger "det kommer nya" för de dagar som rann bort
men vi bara skyndar oss för att få livet gjort
Ack kära barn jag manar dig, i lä för livets storm
bli kvar i dina hagar där sommaren är lång och akta dina sagor då vi lockar dig hitåt
ty här finns ingenting av livet som du förstår dig på”
”Min skuld till dig” text och musik John Holm