Jag tror inte att hennes lycka handlade om besöket på konstmuseet utan mer om det härliga i att vara med sin mamma just denna stund. Att våga blottlägga sin lycka på det sättet är oftare barn än vuxna förunnat. Ingen känsla av oro för något som skulle kunna hända utan bara hängivelse i stunden. En del av oss vuxna aktar oss som om krocken skulle mildras av tanken på att den kan inträffa. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån, sa vuxna ofta när jag var liten. Möjligen var jag lite för uppenbart lycklig vid dessa tillfällen. Jag minns att jag kunde tänka att jag absolut inte ropat ”hej” och Stångån hade jag inte tänkt gå över.
”Du skriver” hör jag plötsligt mannen vid bordet intill säga. Det är en riktig iakttagelse och jag vill gärna fortsätta med just detta skrivande. ”Ja, jag skriver” svarar jag så vänligt jag kan och ser ner i datorn. ”Den har liksom smugit sig på eller hur”, säger mannen och hasar sin stol lite närmare. ”Hur menar du”, säger jag och känner mig korkad som om jag missat något uppenbart. ”Uppgivenheten som nu är över oss, vi ska vara beredda på det värsta och det orkar inte folk. Om det ändå ska gå åt helvete kan vi lika gärna låta bli att bry oss om varandra, eller hur?” Allt jag får ur mig är ett otydligt ”hm”. ”Jag ska inte störa dig mer”, säger mannen och ser forskande på mig. ”Men du vet, det finns hopp” säger mannen och reser sig mödosamt, ”fåglarna sjunger igen, för att dom vet att bättre tider kommer!”
Jag blir sittande och ser efter mannen. Det finns hopp, tänker jag. Sant, vindarna kan vända och sinnen kan öppnas! Nog hade han rätt i att någon sorts upprivenhet spridit sig. Människor är onda, tycks det tänkas, ja alltså dom andra människorna! Folkhemmet överges under det att vi rustar oss för att klara en veckas kris. Freden vi drömde om trampas och hånas som nått ouppnåeligt. Så tänker jag åter på den lilla lyckliga flickan. Det bor ett hopp i hennes lycka och hennes lycka liksom alla barns lycka är värd att värnas.
Utanför Spiralen sitter en man som säger hej och sträcker fram en mugg. Han hoppas på något sätt. Jag vill gärna fylla på det hoppet men hittar inga mynt hur jag än rotar i fickorna, men ett pantkvitto finner jag till min glädje. Jag lämnar det till mannen samtidigt som jag förklarar att det är just ett pantkvitto som om han aldrig sett ett sådant förut. Jag är en rätt korkad person och dessutom mellan varven hopp-lös.
Jag går hemåt, fort och med bestämda steg. Världens hopplöshet går liksom just bakom mig. Berättelser om svältande barn och familjer som tvingas äta sina hundar är bara ett halvt steg bakom mig. Jag ökar takten där jag går på Södra promenaden. Det är nog den där uppgivenheten jag vill gå ifrån. Barn som varit lyckliga, som flickan på konstmuseet, tvingas se sina hem bombas. Jag svettas och fryser. Fåglarna kvittrar inte det minsta och solen orkar inte ta sig genom allt det grå. Jag tycker mig verkligen gå fort men så går en kvinna med barnvagn om mig och detta samtidigt som hon pratar i telefon. Barnet i vagnen sover lugnt hinner jag se. Själv går jag om en äldre man med rullator, i den lilla korgen har han en ICA påse. Mannen liksom hasar sig fram och kan omöjligt gå ifrån varken det ena eller det andra. Men han kämpar på utan tecken på uppgivenhet.
När jag väl kommer hem får jag för mig att jag ska ringa till pappa. Lika galet som fler gånger tidigare. Som om han skulle svara och säga att allt kommer att bli bra! Han sa det ofta och jag trodde honom när jag var liten och vilade i hans tilltro när jag blivit vuxen. Han var rädd om min lycka och älskade att se mig glad. Som föräldrar gör, som alla föräldrar gör. Jag vill ju såklart även värna om mina barns lycka så den där uppgivenheten ska inte få fånga mig och ser jag hopp eller känner lycka ämnar jag skrika glada små glada ”hej” även om vi inte är över ån!
Nu är jag visserligen en rätt gammal man som inte ens kan gå ifrån en kvinna med barnvagn. Men någon sorts tro bor ändå i mig och det är faktiskt helt sant att en koltrast sjöng just när jag satte nyckel i dörren. Allt kommer att bli bra men först måste det bli bättre!