Det är nu allt ska knytas ihop, med nationella prov, elever som inte gör som vi vill, betyg, utvärderingar, skolavslutningar och allt annat som varit ogjort under transportsträckan augusti till april. Som om inte jobbet vore nog, måste man också hantera Putin, Nato, ränteläget och börsfallet. Hantera Putin kanske är att ta i, men åtminstone förhålla sig till och förfasas över. Om det är till någon tröst så tror jag inte heller Putin förmår njuta av den vackra perioden mellan hägg och syren.
Samtidigt är det nu som behovet av andrum är som störst, men samtidigt så svårfångat. Enligt definitionen betyder andrum att ge sig själv en stunds uppskov från allt annat som pockar på. Andra synonymer är betänketid, respit, frist, paus eller vila. I mitt tycke är andrum ett av de vackraste orden som vårt språk har att erbjuda. Det kan vara provocerande vackert, eftersom det är så förgängligt till sin natur.
Mina andrum blir viktigare ju äldre jag blir. Det tar plats bland andra basbehov som tak över huvudet, mat, närhet och sömn. För många år sedan gick jag en utbildning i ledarskap och min främsta lärdom var när kursledaren avslöjade att hon brukar sjukskriva sig två gånger om året, i förebyggande syfte. För sin egen skull, men också för verksamhetens skull. Om hon inte planerade in sina andrum, skulle hon gå under. Det lät dramatiskt och omoraliskt, men det fanns någonting i beslutsamheten och ansvaret för den egna mentala hälsan som fastnade hos mig. Och nu, sisådär 20 år efter avslutad kurs, förstår jag vad hon menade.
Själv har jag tre forum i livet som kan betraktas som mina andrum. Platser och sammanhang där min ande får rum, arenor där inget annat tillåts komma in och pocka på uppmärksamheten. Den första platsen är den oansenliga träsoffan, eller ljugarbänken, utanför den sommarstuga som jag delar med min käresta. Där ligger andrummet nära, oavsett om jag sitter där på morgonkvisten med kaffekopp i hand, lyssnar på fåglarnas serenad och långsamt låter koffeinet och morgonsolen väcka mina sinnen. Där och då kommer ingenting åt mig. Ibland rubbas nattsömnen, av stressdrömmar eller att jag helt enkelt behöver tömma blåsan. Då kan jag sjunka ner på bänken, mitt i natten, tomglo upp mot himlavalvet, räkna stjärnorna och konstatera att jag är en försvinnande liten del av allt det andra, en liten del, men ändå av betydelse. Efter ett kortare andrum så har jag samlat kraft för att ta mig an vad det nu må vara, en ny dag eller en fortsatt nattsömn.
Det andra konkreta andrummet är den sörmländska insjön, med fiskespö och kaffetermos som sällskap. Att puttra omkring med båten i sakta mak och låta fiskelinan och betet löpa ljudlöst bakom båten, det är också ett rum för anden. Där kommer varken jobbstressen, Putin eller prisökningarna åt mig, trots att motorn är bensindriven och att termosen borde påminna om de höjda kaffepriserna. Nej, där kan jag koppla av från allt det andra, där skaffar jag mig mitt uppskov, min respit, mitt eget lilla andrum. Och även om andrummet i sig kan vara svårfångat så är fisken i sjön minst lika svårfångad, men i ärlighetens namn så saknar det betydelse.
Det tredje andrummet kan tyckas mer motsägelsefullt, eftersom det är ganska långt från den traditionella synen på lugn och ro. Men jag får faktiskt andrum när jag står med mina söner och tusentals andra människor med vitblåa halsdukar på Curva Nordahl. Där står jag, mitt i folkhopen, hoppar, sjunger och viftar med halsduken och känner mig påtagligt fri. Kanske handlar det om att engagera sig i någonting med själ och hjärta som gör att jag under två timmar ytterst sällan tänker på jobbet, Putin eller Nato. Jag bara är där, som en flinga i det högljudda vitblåa konfettiregnet, sjunger frejdiga kampsånger och grymtar i olika tonlägen beroende på om passningarna, dribblingarna och skotten går som jag vill. En allsvensk match på två gånger 45 minuter är allt jag behöver för att anden ska få det rum den så väl behöver, med jämna mellanrum.
Mina andrum låter kanske tramsiga och omogna, men det kan jag ta. För mig är bänken, båten och IFK-klacken något helt annat än meningslöst tidsfördriv. Det är där jag hämtar näring, syre och andrum. Så att allt det där andra inte bara blir en kamp, utan något meningsfullt.
Så är det med det…