Tomtarna, lyktorna och glittret ligger åter på vinden och jag ska försöka hålla det nya året så hoppfullt som möjligt. Nyårslöften är avlagda och eftersom återbruk tillhör de mer konstruktiva trenderna så återanvänder jag förra årets ouppnådda löften.
Vad gör vi nu med det nya 20-talet, det årtionde som tidigare förknippades med det glada 1920-talet; mellankrigstiden, jazzen, högkonjunkturen, den kvinnliga rösträtten och börskraschen?
2020-talet borde rimligtvis präglas av ytterligare ett sekel av framsteg och innovationer, men eftersom historien tenderar att fortskrida i stagnerande loopar, gör vi nog klokast i att behålla en viss rimlighet i förväntningarna. På sociala medier under användarnamnet “The typical jag” kunde man nyligen läsa följande inlägg:
“När man hörde 2020 som liten tänkte man typ att man skulle bo på en annan planet och att det skulle finnas flygande bilar. Men så sitter det bara arga gubbar och skriver felstavat hat på internet.”
Att citatet fastnar är väl just kompotten av komik och tragik. Som barn av 70-talet var millennieskiftet den primära milstolpen, men lyckades man tänka ända fram till 2020 så var det i regel en optimistisk fantasivärld som målades upp. Jag såg framför mig hur vi bebodde andra planeter och hur vi baxade in oss i den gröna Volvon för att åka på semester till månen, när vi hade tröttnat på stugan i Jämtland. Jag har en vag minnesbild från 70-talets mitt, då vi satt vid ritbordet med våra manchesterjeans, pottfrisyrer och snoriga näsor. Jag minns hur vi ritade framtidsvisioner med kritor på A3-ark. Jag ritade ett jordklot utan landsgränser, ett universum med en ytterst avancerad infrastruktur och vi transporterades i ljudlösa farkoster vart vi än skulle ta vägen. Att tekniken skulle fortsätta göra stora framsteg anade vi, även om vi inte kunde förutse hur den skulle se ut och användas till.
Internet, mobiltelefoni och sociala medier fanns givetvis inte ens i fantasivärlden, men där fanns heller inte klimathotet, fake news eller protektionismen. Framför allt fanns det inte någon dystopi om att stora grupper av medelålders män skulle sitta framför bildskärmar och rikta omotiverat hat mot kvinnor och barn som bara ville förändra världen till det bättre.
Vi är alltså inne i 20-talet nu, inte 1920-talet, utan 2020-talet och jag kan för mitt liv inte begripa hur vuxna lättkränkta män (för det är nästan uteslutande män) klarar av att se sig själva i spegeln och försvara sitt agerande när de suttit vid tangenterna och skrivit hatfulla kommentarer, hån och vulgariteter mot en 16-årig tjej som bara vill upplysa oss om det pågående klimathotet. Jag kan för mitt liv inte begripa hur dessa män är funtade som riktar sitt hat mot alla som har en politisk ståndpunkt som strider mot den egna.
Vad bottnar hatet i, egentligen? Handlar det om en rädsla över att deras privilegier är hotade? Handlar det om unken bitterhet över ett misslyckat liv eller ens egna tillkortakommanden? Eller handlar det om ren och skär okunskap och faktaresistens?
Jag har inte alla svar, men kan inte undgå att bli lite besviken över att optimistiska framtidsdrömmar så ofta grumlas av dessa arga män och det tycks inte spela någon roll om det är USA:s president, en kommunpolitiker i Sölvesborg eller vilken Medelsvensson som helst. Jag respekterar konstruktiv politisk kritik från såväl vänster- som högerhåll, men jag kommer aldrig att acceptera eller respektera hatet från ömkliga människor med anonyma användarkonton på sociala medier.
Vi som arbetar i skolans värld för en daglig kamp mot nätkränkningar, mobbning och diskriminering och visst kan vi förfasa oss över det språkbruk som emellanåt förekommer på ungdomars digitala mötesplatser. Men på det stora hela så är ungdomars uppförande på sociala medier i bättre skick än de vuxna avarter som jag tidigare har nämnt. På så sätt känner jag ett hopp inför framtiden, att den unga generationen kan stå för ett sundare beteende på sociala medier än vad dagens vuxna förmår.
Om vi backar lite till framtidsvisionen som den manchesterprydde snorgärsen till barn gav uttryck för i slutet av 70-talet, så är det åtminstone ett perspektiv som stämmer. När jag föreställde mig hur framtidens 50-åringar skulle gestalta sig så blev figurerna lite rundare, gråare, stelare och var ofta klädda i koftor som hämtade inspiration från Sten-Åke Cederhöks rollfigur i den uppskattade teveserien “Albert och Herbert”. När jag idag tittar mig i spegeln så går det inte att komma ifrån de slående likheterna med just den framtidsvisionen. Lite rundare, lite gråare och lite stelare…
Min kofta får aldrig bli en offerkofta och inom mig finns barnet fortfarande kvar, den tioåring som hyste sådan optimism om framtiden. Kan inte vi vuxna män ge oss själva och omvärlden ett nyårslöfte som är värd namnet? Kan vi inte bara begrava de där avarterna till destruktivt hat som alltför många män ägnar sig åt på sociala medier? Vi orkar inte med att ni drar med den skit in i det nya, glada 20-talet.
Så är det med det...