Det är nu två veckor sedan jag kom hem från en tio dagar lång resa i Indien. Under denna tid varken badade jag eller solade jag. Konstigt, tycker nog många. Även jag. Men konstigheterna stannade inte där. Under denna tio dagar långa resa hann mitt hjärta åka berg-och-dalbana ungefär lika många gånger. Jag har sett hur ett land där, från vårt synsätt, brist på socialt skyddsnät och ren och skär orättvisa, driver enorma klyftor. Jag har sett stenrika människor med lätta steg svassa fram på sitt blänkande marmorgolv till ett dignande matbord. Jag har sett människor med leriga fötter kämpa med den egenihopsatta sopkvasten på sitt jordstampade golv, där endast en hålig presenning utgör tak. Jag har sett barn med guldsked i mun och jag har sett barn iklädda endast en skitig t-shirt. Jag har ett ett samhälle där människor är så totalt långt ifrån varandra, så man har svårt att förstå hur de står ut att bo i samma land.
Med våra ögon sett, alltså.
Hjärtat har brustit både en och två och tio gånger. Men på något sätt har sprickorna lyckats komma på någotsånär plats igen. Kanske genom att lära sig se det som indierna gör. Vad vet jag? Jag kan ju å andra sidan åka därifrån och slippa se det som jag inte har några problem att kalla ”eländet”. Till slut känner man bara ”stopp - jag orkar inte mer”. Jag orkar inte se ett enda ruckel till hus längre. Jag orkar inte se ett enda barn tigga längre. Jag orkar inte se en enda mamma med en spädis på sin arm tigga vid vägtullarna bland avgaser. Jag vill bara blunda och hoppas att det försvinner. Tänka att det ändrar på sig bara jag blundar tillräckligt hårt. Men så öppnar jag ögonen igen och samma scenario utspelar sig gång på gång.
Så kommer klistret. Det där som ändå lyckas laga ihop hjärtat ett tag och som torkar tårarna för en stund. Det var genom Rotary jag kunde genomföra den här resan till Indien, tillsammans med min mamma. Människorna vi bodde hos tillhör den klass som lyckats ta sig ur fattigdomen och som genom handel med främst utländska företag lyckats bra. Riktigt. bra. Snuskigt bra. Många är dollarmiljonärer. De har mer pengar än de flesta rika i det här landet. De kan göra allt de vill och ganska mycket till. Men till skillnad från de uppsnoffsiga ”Hollywoodfruar” man ser på tv som bara hackar på de lägre stående, har dessa människor ett oerhört gott hjärta. För som de hjälper! Med en så korrumperad regering, som vi fick gång på gång fick höra om, är behovet av privata välgörenhetsorganisationer enormt i Indien. Genom exempelvis Rotary genomförs flera projekt som hjälper de mindre välbeställda (som ofta lever på mindre än sju kronor om dagen) med skoltoaletter, mammografi, mat och aktiviteter för barn i slummen och regelrätta sjukhus. För att inte tala om att Rotary bidragit till att utrota polio i Indien. Inte ett enda fall av polio har rapporterats på tre år i Indien!
Detta är mer vidstäckta projekt. I det dagliga tog vi del av rika människor som förbarmat sig över fattiga barn från slummen. Genom att hjälpa till med disk och städning, får barnen mat, kläder, ett eget rum och skolgång. En chans för dem att ta sig och sin familj ur fattigdomen! Tiggarna på gatan och vid vägtullarna blir då och då tillslängda en slant av de som kan. Om det inte hjälper dem ur sin direkta fattigdom, får de i alla fall mat för dagen. Gott så! Vid ett besök på en skola i en liten by stod barnen stolt uppradade när vi kom. Deras hus, som vi mer skulle se som skjul, omringade skolan och jag måste säga att deras glada miner och lycka att få gå i skolan, tillsammans med känslan av att de får vara tillsammans med sina familjer, ända fick mitt perspektiv på ”eländet” att ändras ganska mycket. Så som indierna ser det, tänker jag?
Indien är snart det mest befolkade landet i hela världen, med sina 1,2 miljarder människor. 1,2 miljarder! 455 miljoner av dessa anses leva i fattigdom, vilket betyder på mindre en sju kronor om dagen (en dollar). Det kommer ta tid att få dessa ur denna fattigdom. Men det går, det är jag säker på!