Jag har blivit ”den där”. Jag drunknar i gröna växter, klipper sticklingar och blir genuint glad när jag ser små, små blad sticka upp ur jorden eller rötter sticka fram i vattnet.
Jag har blivit en palettbladsgalning med saxen i högsta hugg som dammsuger nätet efter nya sorter och jag läser allt jag kommer över för att skapa den perfekta plantan och se den växa upp. Jag pratar med dem, jag vattnar dem och jag ger dem näring. Jag klipper dem, jag formar dem och jag vårdar dem ömt. Precis som mamma gör med sina växter.
Och jag har blivit som min mor.
Som mitt syskonbarn sa: ”Det går inte missa att ni delar samma gener”, samtidigt som jag stod och engagerat försökte demonstrera hur man planterar palettblad och får dem att trivas. Låt oss säga att blomintresset från motparten var ... svalt.
Men ja, jävlar. Han har ju rätt.
Min sambo har faktiskt sagt samma sak många gånger om mig och min mor. Vi är lika, till utseende och beteende. En katastrof om du frågade mig för 25 år sedan. Vem vill vara gammal liksom …
Men de har rätt; Jag har blivit min mamma. Precis som alla sa att jag skulle bli.
”Man blir det vare sig man vill eller inte”, hette det då. Jäkla bullshit tänkte jag. Jag blir väl hur jag vill. Eller vad jag vill. Om jag så vill identifiera mig som en rosa elefant så kommer jag att göra det. Trodde jag ja …
Det sket sig så att säga.
Nu drunknar jag i gröna växter precis som min mor och jag blir uppriktigt glad när jag hittar det där perfekta reaklippet. Jag surfar mellan butikerna och till slut finner jag det, några kronor billigare än hos konkurrenten. Det finns nämligen ingen som är så bra på prisjakt som min mor.
Jo, jag då. Om några år, om min klonutveckling fortsätter i samma takt som nu.
För det går snabbare än man tror. Att bli som sina föräldrar alltså.
Men samtidigt: min mamma och pappa är fantastiska och de mest hjälpsamma människorna du kan hitta. Utan dem hade jag inte klarat mig en dag, det är en sak som är säker.
De står stadigt när det blåser. De är den trygga punkt som jag aldrig vill vara utan. Jag, och fler med mig, har dem att tacka för så mycket. Så otroligt mycket.
Min mor är en sån kvinna som inte låter sig nedslås hur mycket livet än tjuvnyper en. Ibland blir jag rent galen på henne när hon försöker se allt från den positiva sidan hur jävligt det än är. Men hon har ju rätt egentligen – även om både min far och jag är mer åt det pessimistiska hållet. Mamma håller sig positiv. ”Det går ju ändå inget göra åt det”, säger hon på sin östgötska ganska frekvent när jag ältar saker, faktiskt. Jag har när jag tänker efter faktiskt aldrig hört henne säga ett ont ord till någon, under mina snart 38 år i livet. Jag har aldrig sett henne vara elak eller dum. Tjatig, jobbig, störig, ja, som mammor liksom ”ska” vara.
Men aldrig dum. Aldrig långsint.
Min mamma vänder sig tvärtom ut och in för att hjälpa andra, oavsett vem det är och oavsett om hon får sätta sig själv åt sidan. För det är något hon är alldeles för bra på. Att åsidosätta sig själv alltså.
Hon är den förste som står på barrikaderna om det behövs. Den förste att ställa upp om det behövs. Den förste att laga mat till ett helt kompani, bara för att göra någon glad. I dag skäms jag för att jag skämdes över att vara lik henne.
Om jag blir hälften av den kvinna hon är när jag blir stor så är jag stolt. Jättestolt.