“Det är ett coolt intro till den här serien, det är liksom som vatten som rinner”, säger min man entusiastiskt när vi ramlat ner i soffan för att kolla några avsnitt, precis som han sa igår när vi tittade på samma serie och som han sa förra avsnittet och förra.
Nu gör jag säkert precis likadant, upprepar mig alltså, för vi har en tendens att göra det. Hela livet har en tendens att gå i repris hela tiden faktiskt. Brukar titta tillbaka på gamla krönikor när det är dags att skriva en ny, till exempel förra årets från samma tid. Det jag kan konstatera är att livet rör sig i samma cirklar. Att det kan handla om våren så här års är ju inte så konstigt, årstiderna kommer ju som bekant tillbaka med jämna mellanrum, men det gäller det mesta faktiskt. Förra året så här dags handlade det om vilken ful månad mars är - och det tycker jag i år också - när solen tittar fram är den obarmhärtig och visar alla skavanker, både på en själv och på hemmet, naturen är brun och ful. Det handlar om nationella prov som läckt ut, trots att de ska förvaras säkert fram till provdatum - i år gick det lite bättre, tydligen var det bara det ena provet som läckt lite.
På sommaren är det gärna vädret som är i fokus - vi pratar om det hela tiden, förra sommaren var det värmen som aldrig tog slut - och det blev väl nån krönika om det förstås. Året innan kanske det var nåt annat väder som behövde få sin krönika.
Ganska ofta handlar det om min arbetsplats - skolan - en outsinlig källa till material, och snart närmar vi oss skolavslutningstider. I år är det dags att ta adjö av en årskurs nia igen, känns som om de nyss började. Sist jag släppte en klass skrev jag en krönika om det minns jag. Jag skrev också ett tal till dem, kanske kan återanvända båda.
Faktum är att det är svårt att variera sig och sticka ut. Alla vill vara unika, alla vill vara speciella och göra sin grej, samtidigt är många också i grunden livrädda för att skilja sig från mängden, verka konstiga. Mest märkbart är det kanske bland tonåringar, det tryggaste är att vara som alla andra, “normal” liksom, för allt annat skrämmer. Ett av årets uppsatsämnen i nationella provet i svenska var att skriva om just det, sticka ut eller vara en i mängden. Efter att ha läst ett stort antal texter kan jag säga att de var ganska lika, de flesta tycker att man borde vara sig själv mer, sticka ut mer, men bäst är att vara en i mängden. Inte så mycket unikt i det.
Nästa vecka bär det iväg till London, igen, har gjort den resan vid samma tid ganska många år i rad. Säkert har jag skrivit en eller annan krönika om det också. Men vem vet, beroende på hur läget utvecklar sig, är det kanske sista gången. Får nog bli en krönika om det nästa gång.