”Jag är beredd att sova på soffan. Jag vill säga det innan jag … säger det här”, sa sambon och såg hundvalps-blickig ut. Sedan kom det.
”Redo? Nu säger jag det; Det är inte så att du har lite av en … 40-årskris?”
Då man ändå förväntas bete sig relativt vuxet (i den här åldern) så antar jag att jag bör motstå lusten att räcka ut tungan och skrika ”du kan va en 40-årskris”.
Vad som händer inombords kan dock ingen stoppa …
Men han har väl en poäng. Antar jag.
På sätt och vis är inte hela livet lite av en 40-årskris. Eller 30-, 50-, 25- eller vad fan, insert valfri siffra liksom. Livet är på sätt och vis kriser som avlöser varandra i olika form, i olika grader.
Wow. Positiv livssyn tänker du nu.
Det är inte så bittert som det låter. Tror jag.
Jag vill mer se det som realism. Jag tror inte det är sunt att ha förväntningar som inte infrias. Utan orimliga förhoppningar blir man inte besviken – eller bitter. Hellre positivt överraskad än negativt besviken …
Jag tycker att min kära sambo/fästman/livskamrat/ uttrycker det rätt bra. ”Det är bara korkade människor som är genuint lyckliga hela tiden.”.
Jag instämmer.
Man behöver ha lite mörka tankar för att kunna se ljuset. Nu pratar jag inte om ”det” ljuset utan ljuset till tillvaron. Jag menar att det nog mer är en fråga om hur man hanterar livet än livet självt. Medgångar och motgångar – glädje och sorg.
Gudarna ska veta att motgångarna tenderar att övertrumfa medgångarna – åtminstone i perioder.
Men utan motgångarna lär man sig aldrig uppskatta medgångarna. Du växer med dina erfarenheter, även om de är av det negativa slaget. Det handlar om hur man väljer att se på saker.
Att sitta hemma och sura och tycka synd om sig själv gör knappast livet roligare.
Jag? Jag närmar mig 40. Det är ett par år kvar, men jag närmar mig 40. Med stormsteg.
Det är (tydligen) den där åldern man hör fraser som ”fanns det när du var ung?”.
Kränkt!
Jag är fortfarande ung, åtminstone i sinnet. Men samtidigt finner jag mig allt som oftast slåendes av insikten att jag är cirka 20 år äldre än den jag talar med. Jösses. Vad har jag presterat under de 20 åren?
Ytterst oklart.
Men mitt i funderande avbryts tankarna av att samma person säger ”du skulle kunna vara min mamma typ”. Nu får man inte slå barn. Särskilt inte andras barn. Det blir så dålig stämning då. Så jag fastnar istället i att prestera mitt emellan en grimas och ett leende. Men jag tänker desto mer än jag säger, var så säker.
Det är ju dock ett faktum. Åldern kryper sig på. Utan morgonkaffe är jag folkilsk och det blir allt tuffare att kliva ur sängen varje morgon. Det är stelt, svårt, jobbigt. Pustigt.
Bara käppen och hatten som saknas nu.
För att inte tala om gravitationen.
Den är … tydligare för varje år som går. Sen finns det ju tydligen kroppsdelar som aldrig slutar växa. Inte alls kränkande när ortopeden meddelar att jag numera har två storlekar större skor än innan. TVÅ STORLEKAR. Och så har han mage att säga ”det blir så med åldern”. ÅLDERN? Vad är jag? Fossil?
För att motverka det hela har jag dock lite tips. Kanske inte för föryngring, men för att jämna ut spelplanen …
Jag tittar till exempel ut mot trädgården och ser studsmattan jag gav min sambo i födelsedagspresent för några år sedan. Ungdomspoäng? Jajemen.
Å andra sidan så råkar jag se palettbladen i fönstret. 70-talet sticklingar i alla färger och former. Tantpoäng – fan också. 1–1.
Bäst jag köper fler tv-spel för att jämna ut det hela.
Det kanske är dags för en cabriolet?
Eller läderbyxor?
Lila hår?