Hédi Fried har gått ur tiden.
Hon var 19 år när tyska nazister beordrade hennes familj att packa en väska och ställa upp sig på gatan utanför sitt hus tillsammans med andra judiska familjer som bodde i grannskapet.
De tvingades att marschera mot ghettot som upprättats i staden Sighet i dåvarande Ungern, idag Rumänien.
2013 gjorde jag en oförglömliga resa tillsammans med SKMA (Svenska Kommittén mot antisemitism) i Rumänien.
Hédis syster Livia Fränkel var med på resan och i Sighet stod vi tillsammans på just den platsen på gatan utanför villan som en gång varit deras hem.
Vi gick tysta bredvid Livia samma väg som hon gick med Hedi den gången. Sedan visade hon oss vägen de gått några veckor senare, från gethot. Mot tågrälsen.
– Vi blev inte fösta på boskapsvagnarna där borta vid stationen, som det står i böckerna, vi tvingades upp på vagnarna här vid utkanten av staden, där skogen börjar, så att det inte skulle märkas så mycket för Sighetborna, sa Livia.
Hedi och Livia visste inte vart de skulle.
De började frukta att de reste mot döden.
Det gjorde de.
Efter tre dygn stannade tåget och deras föräldrar blev två av alla dem som mördades direkt i en av Auschwitz-Birkenaus gaskammare.
När jag var i Sighet bodde vi på ett enkelt men charmigt hotell som låg granne med det hus där författaren och Nobels fredspristagare Elie Wiesel växte upp.
Han hamnade också i Auschwitz och där dödades även hans föräldrar.
Förra veckan gjorde jag ytterligare en viktig resa, en toleransresa med ungdomar och vuxna från Finspång.
Jag har gjort många liknade resor med finspångsungdomar till olika före detta koncentrationsläger: Auschwitz, Birkenau, Sobibor, Majdanek, Belzec i Polen, Janowska i Ukraina, Sachsenhausen i Tyskland.
Att räkna upp dem så här ger perspektiv om omfattningen och ändå är
det bara en bråkdel av alla koncentrationsläger som fanns. Flera resor till Anne Franks hus i Amsterdam samt i krigens spår i Bosnien har vi också gjort med finspångsungdomar.
Årets toleransresa gick till ännu ett av nazisternas koncentrationsläger: Neuengamme utanför Hamburg.
För mig blev den här resan också en fortsättning i spåren av Hédis och Livias fruktansvärda upplevelser.
Från deras barndomshem i Sighet, till Auschwitz som jag besökt många gånger. Hédi och Livia fördes från Auschwitz-Birkenau till ett av Neuengammes satelitläger, Lagerhaus G i Hamburgs hamn. Där tillbringade Hédi och Livia tio i månader tvångsarbete innan de sändes vidare till Bergen-Belsen.
På årets toleransresa var vi utanför detta Lagerhaus G och kände hur historiens vrede fortfarande darrade i luften. Livias och Hédis liv fanns också väldokumenterat på museet i Neuengamme.
Det är med respekt för dem och alla Förintelsens offer som vi varje år gör de här resorna med ungdomar.
Det är så oerhört grymt och omfattande att det inte riktigt går att förstå eller ta in, denna rasismens yttersta konsekvens, att förnedra och förinta grupper av människor.
Och jag vet, det är en tung börda vi lägger på våra ungdomar när vi undervisar om detta men jag tror att det är det
enda rätta.
Speciellt i tider då nutida nazister gör statskuppförsök.
Hédi har betytt så otroligt mycket för väldigt många.
Jag har läst om Hédi, läst det hon själv skrivit, men också träffat, samtalat och ätit middagar med henne vid flera tillfällen i olika sammanhang.
Hédi, gå med oss in i framtiden. Vi behöver dig.