Överallt oerhört vänliga fransoser som verkade leva ett lugnt och behagligt liv. Vi hade det också trevligt. God mat och utsökt lokalt vin. Men dyrt.
Kronan har sjunkit i värde gentemot euron med 20 procent på ett och ett halvt år och nu började det kännas på allvar. Dels för att priserna gått upp även i Frankrike, men framförallt på grund av den sjunkande kronkursen.
Därför är det inte så konstigt om de som vill att Sverige ska överge kronan för euron vädrar morgonluft. I Folkbladet var det Liberalernas europaparlamentariker Karin Karlsbro som ansåg att Sverige inte har råd, varken ekonomiskt eller politiskt att fortsätta att stå utanför valutasamarbetet.
Detta har nu Liberalerna, som vill gå vidare mot ett EU som Europas Förenta Stater, alltid tyckt. Det politiska argumentet är från den utgångspunkten logisk från deras sida.
Men om man nu inte vill att EU ska utvecklas vidare i federal riktning är det ändå ekonomiskt fördelaktigt att ansluta sig till euron?
När kronan är svag importerar vi högre inflation, å andra sidan gynnas den svenska exporten av låg kronkurs. Det kan hålla nere arbetslösheten.
Karin Karlsbro tycker att Sverige ska följa efter Finland inte bara in i Nato utan även till euron. Men då ska man komma ihåg att exempelvis svensk skogsindustri klarat sig mycket bättre än finsk i lågkonjunktur just för att kronan fallit mer i värde än euron.
Det stämmer att små valutor är mer sårbara i oroliga tider. Men det finns ju länder som Schweiz som klarar sig alldeles utmärkt. Att kronan är mindre värd märker ju svenskarna också först när de åker utomlands.
Omvänt gäller naturligtvis också. Jag är ganska säker på att den svaga kronan och klimatförändringarna kommer att innebära en kraftigt ökad turism till Sverige. Syd- och centraleuropéer kommer att fly värmen på sommaren och njuta av svalkande sjöar och skugga i skogar samt leva gott i Sverige på sina värdefulla euro.
Vilken valutaregim Sverige ska ha har varit ett trauma de senaste 50 åren. En gång i tiden hade kronan en fast kurs knuten till guldmyntfoten, som det hette. Det betydde att man i teorin skulle kunna växla in sin krona till en viss guldmängd i Riksbanken.
Det fungerade på 1950- och 1960-talet när ekonomin växte. På 1970-talet började problemen med stigande inflation och sjunkande reallöner trots höga löneökningar. Lösningen blev återkommande devalveringar, alltså att kronan blev mindre värd.
Det höll till slutet av 1980-talet då krisen var ett faktum igen. Då hade dock ett antal ekonomer rått politikerna och Riksbanken att ”binda sig vid masten” och inte devalvera igen. Kronan skulle försvaras till varje pris med andra medel, bland annat räntehöjningar.
”The sky is the limit”, sa riksbankschef Bengt Dennis och en period var räntan uppe i 500 procent. Arbetslösheten ökade, men spekulationen mot kronan fortsatte.
Kronkursen släpptes fri och Carl Bildt kallade till presskonferens för att erkänna: ”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande”.
Värdet på kronan föll och ett mödosamt arbete började för att få Sverige på fötter igen. Socialdemokraterna vann valet 1994 på en sparplan, vilket måste vara unikt i sig.
Mot bakgrund av att 1990-talskrisen ändå finns i färskt minne är det osannolikt att det på kort sikt skulle finnas en majoritet för euron i Sverige. Men hur svag kan kronan bli innan det förändras?
