De statliga verken, däribland SMHI, flyttade sin huvudsakliga verksamhet till Norrköping. Jag var bara fem år så mina minnen är fragmentariska, men jag minns hur pappa tog sig an den första vintern, hur han ansträngde sig för att introducera någon sorts friluftsliv.
På den tiden fanns det skidspår i anslutning till vårt bostadsområde. Jag minns pappas gröna ryggsäck med de eftertraktade äggmackorna och termosen med varm choklad. Jag minns att jag aldrig släppte ryggen ur sikte av just den anledningen. Vi var ingen skidfamilj, men pappa hade skramlat ihop några gamla träskidor och stavar i omaka längder. Själv hade han farfars hemsnickrade skidor under pjäxorna. En raritet, men nästan omöjliga att åka på. Jag minns hur han med stort engagemang skulle lära oss “lappkast”, att snabbt och smidigt byta färdriktning på skidorna. Farsan har lärt mig mycket om livet, men just lappkasten var begränsade i sin användning.
Jag minns våra promenader till fritidshemmet. Vi fick på så sätt en morgonstund för oss själva, innan han hävde sig över cykeln för att trampa vidare till det statliga verket. Jag vet inte hur gammal jag var, men troligtvis 6-7 år och att jag ville hålla handen, men samtidigt insåg att jag kanske var för stor för att hålla min pappas hand på promenad. När jag frågade om åldersgränsen för att hålla handen, kom han med ett svar som knappast var hämtat från Anna Wahlgrens föräldrabibel: “Jag kan hålla din hand så länge du vill och när du blir äldre så kan vi hålla handen i smyg. Det behöver du inte oroa dig för.”
Med tiden släppte vi varandras händer. De tidiga tonåren var besvärliga. Eller rättare sagt, jag var besvärlig, bråkig och utåtagerande. Jag protesterade mot alla auktoriteter som fanns. Mitt klaraste minne är dusten med den niofingrade slöjdläraren. Det slutade med att min mor fick underkasta sig ett vaktschema för att säkerställa att jag använde verktygen till rätt ändamål.
Det överraskande var ändå hur farsan hanterade situationen. Dels var han tydlig i sina förväntningar om hur jag borde uppföra mig, men samtidigt stod han bakom mig i den ursprungliga konflikten, där läraren hade dömt ut mig som en unge med “tummen mitt i handen”. Där backade farsan upp mig, för så säger man inte till barn. Idag kan jag förnöjt konstatera att han där och då visade prov på ett föredömligt föräldraskap, tydlig i förväntningarna på mig och samtidigt okuvligt kritisk mot slöjdlärarens arrogans. Jag fick aldrig högsta betyg i slöjd, men farsan får postumt högsta betyg i föräldraskap.
Frigörelsen var oundviklig. Jag hade några stökiga år, men tappade aldrig övertygelsen om att du alltid fanns i bakgrunden, att du bar din oro över vart mitt liv skulle ta vägen, men att du alltid brydde dig. Idag förstår jag att den fasen i föräldraskapet kanske var den mest avgörande för att relationen på senare år blev så genuin.
Du uppmuntrade mig alltid att studera vidare och jag visste hur mycket skolan betydde för dig eftersom det var långt ifrån självklart när du växte upp. Jag minns kramen och dina glädjetårar när jag kom in på lärarutbildningen. För mig var det ett stort steg men det var nog ännu större för dig och stoltheten som du uttryckte genom den kramen, bär jag fortfarande med mig. Ta tillvara på livets möjligheter och våga tro på bildningens rikedom.
Jag minns din nästan självutplånande altruism, hur du alltid satte barnens och barnbarnens behov före dina egna. Ibland kunde jag bli irriterad på hur du slätade över ditt eget hälsotillstånd för att byta samtalsämne: “En hjärtinfarkt är väl inget att yvas över, viktigare att barnen blir friska från sina förkylningar…”
När vi pratades vid för sista gången, var det med tacksamt tonläge. Du hade klarat den kritiska fasen och nämnde i förbifarten att du fortfarande hade mycket ogjort i livet. Jag frågade hur du mådde och du frågade hur jag hade det på jobbet och om barnen var friska.
Om jag hade vetat att det var sista samtalet och inte bara det senaste, hade jag sagt något annat än “vi hörs”.
Jag hann aldrig säga tack, hann aldrig säga hur mycket jag älskar dig.
Men jag tror att du visste det ändå.
Vila i frid, farsan, eller som Kristina Lugn skulle ha sagt: “Hej då, ha det så bra!”