Svensk medias oförsonliga inställning gällande kristen tro är häpnadsväckande.
I deras ögon kan ingenting gott komma från kristna. Muslimer är en annan sak eftersom muslimer på något märkligt sätt alltid förpassas till offer, till de utsatta och de svaga. På det sättet kan exempelvis kvinnoförtryck i vissa förorter plötsligt inte vara lika hemskt som det kvinnoförtryck som sker på andra ställen. Feministerna blir förvirrade när människor de kategoriserat som svaga och skyddsvärda plötsligt går runt och beordrar småflickor att bära slöjor.
n n Visste ni att kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen? På flera håll pågår en systematisk utrotning av kristna. I mellanöstern finns det nu städer som är helt rensade på kristna, städer som hyst kristna sedan Jesu tid. Men media bryr sig väldigt lite. Okunskapen om vad tron betyder för miljoner och åter miljoner människor är skriande.
På landets redaktioner drar ett ateistiskt korståg fram. Det är inte bara så att de flesta är djupt okunniga, de sätter dessutom en sorts ära i att vara okunniga. Så långt har det alltså gått att svenska journalister sätter ett värde i att inte bry sig om kristen tro eftersom vi i det här landet av någon synnerligen suspekt anledning fått för oss att kristen tro är något förbrukat, något vi lämnat bakom oss, något vi inte behöver längre. Därför framstår det som progressivt och tolerant att inte bry sig om kristenheten, varken här i Sverige eller ute i världen.
Men både här hemma och ute i världen är Gud viktig för många människor. Frågorna om livets mening, om tröst, frid, styrka, kontemplation, om liv och död kan aldrig bli besvarade av den här världen utan av något bortanför den här världen. Trots att vi är bombarderade av vår tids ateistiska korståg så tror jag varje människa, var och en av oss, känner igen den där längtan efter något större, efter något högre, efter något mer. Den längtan är längtan efter Gud.
Minns ni den där båten som Ebba Grön sjöng om (även om det var Blå Tåget som skrev låten), den där båten där staten och kapitalet försökte samsas om utrymmet?
Den båten är nu full med media, politiker och Svenska Kyrkan. Alla hjälps dem åt med att ro den dödsdömda skuten Sverige i fel riktning.
Nyligen föreslog biskop Eva Brunne i Svenska Kyrkan att man skulle täcka över eller bära ut Jesus på korset i en kyrka och istället märka ut åt vilket håll Mecka ligger, allt för att erbjuda muslimer plats att be i svenska kyrkor.
n n Jag, liksom Brunne förmodar jag, är en vän av religionsdialog. Men det är att dribbla med korten när man hävdar att det är dialog när man avsäger sig det man tror på. Att förminska sig själv i någon annans namn, i samförståndets anda, är lögnaktigt och falskt.
Det är inte dialog, det är utplåning. Politiskt korrekt utplåning.
De hårdföraste ateisterna sitter på landets redaktioner och alla andra dansar efter deras pipa. Jag vet många politiker som är bekännande kristna men som inte vågar säga ett ord om det, som ombeds att hålla tyst om det, som beordras att aldrig nämna ett enda ord om sin tro, eftersom de kommer få springa gatlopp i media om de gör det.
Och vad säger en sådan som Eva Brunne till och om de kristna som blivit avrättade, våldtagna, torterade och skändade för att de inte avsade sig sin tro, för att de höll fast vid Jesus när våldsverkarna ville tvinga dem att bära slöja eller konvertera till islam?
Vad säger hon till dem?
Här i Sverige lever vi kristna ett tyst, fegt men åtminstone säkert liv så här bär vi frivilligt bort korset för att vara en kyrka för alla. Här täcker vi över Jesus så att alla är välkomna.
Om en kyrka som bekänner sig till Jesus fysiskt och rent praktiskt skruvar bort Jesus och bär bort honom samtidigt som man kritar upp riktningen mot Mecka på kyrkgolvet, då är man inte en kyrka längre. Eller hur, Eva Brunne?
Och inget fel i det. Men i så fall borde Svenska Kyrkan byta namn.