Grytgöl har en stor plats i hans hjärta

Krönika 5 februari 2021 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En kväll i förra veckan blev jag uppringd av Bo Thorngren i Falun. Han hade läst min recension av Thorsten Cars bok "Bland spioner och terrorister". Bo Thorngren är några år yngre än Thorsten Cars (som är född 1930) men han hade likt Cars också gått latinlinjen på gymnasiet i Linköping och han kände mycket väl till "lektor Lapsus" som Thorsten Cars berättar om i sin bok som jag alltså recenserade i Folkbladet och Corren för ett par veckor sedan.

Bo Thorngren och jag talade om Linköping och om Lapsus. Han ville också tipsa mig om personer i Finspång och Grytgöl som jag borde intervjua vid tillfälle. Bo Thorngren är nämligen uppväxt i Finspång dit hans mor och far Svea och Calle flyttade in från Grytgöl 1937. I måndags den här veckan, strax efter lunch ringde jag på dörren hemma hos Bo och hustrun Ingegerd "Nenne" Thorngren på Promenaden i Falun. 

Vi satte oss Coronasäkert i var sitt hörn av det hemtrevliga vardagsrummet och i sällskap av gott kaffe och hembakt bröd fick jag mig till livs flera goda stycken högst levande Finspångshistoria. 

– Min morfar Sven föddes i Linköping och hette Thorn i efternamn till att börja med. Hans pappa var soldat på regementet vid Malmslätt och dit kom min morfar som tioårig trumslagarpojke. Regementschefen tyckte att det blev för många "Thorn" att hålla resa på och lade därför till ett "gren" till min morfars namn. Så kunde det gå till på den tiden, sa Bo Thorngren med ett skratt. Han har likt sin hustru ägnat sitt yrkesliv åt lärarprofessionen med examen i historia, nationalekonomi och statskunskap. 

När Bo slutade arbeta tog han sig an att dyka ner i sin släkthistoria några generationer bakåt i tiden. Historien om hur morfadern kom till Grytgöl är smått fantastisk. Vid femton års ålder begärde Sven Thorngren avsked från sin tjänst. Han gick i skola inne i Linköping, men tjänsten krävde också att han bland annat gick ut till övningsfältet i Malmslätt för att med sina trumpinnar slå både revelj och tapto.

– Troligen värvades morfar till Grytgöl av den musikglade brukspatronen Adolf Buren den yngre. Tjänsten gällde formellt ett uppdrag som förman i brukets tråddrageri men det viktigaste skälet lär ha varit att det saknades en trumslagare i den populära bruksorkestern, berättade Bo Thorngren. 

När Sven Thorngren senare bildade familj i Grytgöl så var Svea en av döttrarna. Hon föddes år 1900. Samma år fast i Risinge föddes Calle Johansson som senare skulle bli Bo Thorngrens pappa.  Calle var äldste sonen i familjen. Bo Thorngren skriver i sin släktskrift: "Det sägs att när pappa gick i tredje klass kom farfar August till den nya mindre folkskolan i Tjuttorp och talade om för lärarinnan Anna Wågman att ”nu behövde Calle inte sitta och nöta byxor på skolbänken längre för nu hade han prästens ord på att Calle kunde läsa, skriva, räkna och hela långkatekesen” .

– Farfar August surnade till ordentligt i samband med ett laga skifte som gjorde det ännu svårare att föda en familj på avkastningen av jorden. De flyttade till ett arrende i Grytgölbyn och så träffades Svea och Calle och i den familjen kom jag in som en sladdis 1938. Grytgöl har en stor plats i mitt hjärta. Under krigssomrarna var jag ofta i Grytgöl. Då bodde jag hos faster Gunhild och farbror Östen. Nära till badet i Dammen, nära till festplatsen. Nära även till färgstarka människor, som intresserade sig för Sveas och Calles lille pojke, berättade Bo.

Bo Thorngren känner sig väl gynnad av sin samtid. Kommunala stipendier och naturastipendier gjorde det möjligt för honom att studera på realskola, gymnasium och på Uppsala universitet.

– Min pappa var en yrkesskicklig grovarbetare. 1947 dog han i sviterna av stelkramp efter en brand vid bygget av Finspångs nya busstation. Några dagar efter begravningen av pappa berättade morfar att han hade tjocktarmscancer och han tynade bort på några månader. Det var en mycket svår tid för min mamma och en dyster del av mitt liv, sa Bo Thorngren.

Att han valde läraryrket beror nog mycket på att det var det enda yrke han fick långvarig insyn i under alla år som elev. Och kanske på att hans matematikkunskaper inte predestinerade honom till att bli ingenjör; det annars vanligaste yrket för en realskolepojk från Finspång. 1958 tog han och Nenne studenten på latinlinjen i Linköping.

– Den natten i taxin på väg till stan vågade jag äntligen luta mig fram och kyssa Nenne. Vilket öppnade dörren för ett nytt och bättre liv, sa Bo Thorngren och log varmt och innerligt mot sin hustru.

 


Ämnen du kan följa
Läs mer!

Stekhett karnevalståg sågs av tusentals – hon har varit med i 64 år och fått med hela familjen: "En lång midsommartradition"

Stekhett karnevalståg sågs av tusentals – hon har varit med i 64 år och fått med hela familjen: "En lång midsommartradition"