Så kom värmen och sommarens ledigheter närmar sig. Det är nog tur för vi blir ju så trötta ibland.
Det är så mycket man vill, fortfarande efter alla dessa år. När vi vandrar i tåget bland alla regnbågsflaggor ser vi tårar smyga fram i Hildas ögon. Av glädje men också för att vägen var så lång. Så smärtsamt lång för många. Somligt man sår får man aldrig skörda och långt bort är svårt att förstå sig på. Men nu skördar Hilda med ögon och hjärta!
Att arbeta med barn är ändå härligt. Alla dessa fantastiska samtal och spännande frågor. Alla kramar och skratt. Att se barn växa och utvecklas, våga det dom inte vågat, förmå det dom inte tidigare förmått och att som vuxen bidra till den trygghet som gör allt detta möjligt. Ur ekonomiskt perspektiv är det väl inget framgångsval att arbeta med barn men det blir säkert annorlunda i framtiden. Alla som på olika sätt arbetar med människor borde ha bra betalt såklart. Den som gör ett gott jobb i arbete med människor behöver nämligen ha hjärtat med. Hjärta och hjärna. När vi har hjärtat med blir vi sårbara och jobbet kan därmed slita på oss, inte bara fysiskt utan även i vårt innersta.
Så många barn har gråtit i min famn att jag bär ett hav av tårar. Jag har tröstat men även blivit tröstad. Barn är ofta bra på att trösta, att stanna till och vara helt närvarande. Alla dessa barn finns i mitt hjärta för alltid. En del fick tillfälle att blomma andra inte men dom finns alla nära mitt hjärta. När jag stundom drabbas och världens ondska tränger sig på finns all den godhet jag sett hos barn som en motvikt. Jag vet, verkligen vet, att barn i grunden är goda. Jag har sett och känt det i ett helt liv, så jag undrar vad vuxenvärlden gör med våra barn?
Somliga slutar aldrig att söka fel på barnen. Barn som inte passar in, barn som inte förmår vara som vi bestämt att dom ska vara. Barn ska inte behöva fila till sig en nyckel som öppnar dörrar mot allehanda möjligheter, nej låt oss öppna dörrarna helt enkelt! Det går an, det gör inget att de som passerar in är olika. Låt så alla barn rusa barfota och sårbara ut på livets ängar. Det var väl ändå för deras skull vi vill skapa ett paradis på jorden efter förmåga. Nåväl en del av oss, andra har helt annorlunda planer uppenbarligen. Egna små krig, egen ekonomisk vinst eller någon sort missunnsamhet sam fastnat på tvären.
Dom ska bli nått barnen, som dom inte redan vore det viktigaste? Dom ska förtjäna sin delaktighet, som om dom inte redan förtjänar det bästa från att dom föds?
Vi har byggt en ringmur runt vuxenvärlden och barnen måste duga för att få passera tryggt därigenom. En sorts gränskontroll, sådana vi vuxna gärna skapar, där barnen ska visa upp bevis för att få tillhöra. Dom kan ju inte gärna välja att stanna kvar i barndomen för evigt vilket förövrigt inte heller är tillåtet. Hur dom än haft det på vägen ska dom klara gränskontrollen. Grindvakten, som står där med måttstock och ett par listiga gåtor som inträdesprov, anar inte sin egen okunnighet. Allt han tänker har han fått sig föreskrivet och för allt han gör finns en manual. Utifrån en i det närmaste totalt missuppfattad självbild bedömer han andra. Gåtorna har han svaren på, inte av någon sorts listighet utan för att det helt enkelt är samma gamla gåtor. Inte heller anar han det tillfälliga i sitt eget ”höra till”. En vacker dag blir benen möjligen trötta och han kanske inte orkar stå på vakt. Kanske blir sinnet svagt och svaren på gåtorna blandas ihop. Ättestupan ligger långt bort, än så länge, och långt bort är svårt att förstå sig på.
Det finns många sorters murar här i världen. Somliga har rasats och andra planeras. En del finns liksom mer som en upplevelse. En upplevelse hos dom utanför. På samma sätt som flaggor, markerar murar ofta tillhörighet likväl som utanförskap. Alla murar borde vändas till broar över allehanda mörka vatten och alla flaggor borde vaja i regnbågens alla färger. Så som barn borde vi vara närvarande i varandras sorger och blåsa på varandras onda.
Nu ramlar skolresultat in igen. Hur många har nått kunskapskraven? För dåligt menar många även de som själva inte har en aning om vad dessa kunskapskrav innebär eller omfattar. Vi hittar saker att mäta som kan bli till siffror. Som morfarfarfar önskar jag mina barnbarn lyckliga stunder, lust och glädje i lärande av olika slag, inte bara det med ämnesrubriker, jag önskar att dom får erfara sitt värde, får samspela med andra i goda miljöer och vandra ut i livet med lite självförtroende. Får jag önska fritt önskar jag att dom blir människor som bryr sig och tror att dom kan förändra världen väl medvetna om att man inte får skörda allt man sår.
Jag imponeras föga av vuxnas måttstockar men är glad över varje tillfälle jag fått uppmuntrande omdömen av barn. Jag bryr mig inte om vad som samlats i lador. Jag söker inte vilan bakom höga staket eller murar. Jag samlar på godhet och klokskap och vet att den saknar åldersgränser.
När vi går där i Pridetåget, lite bakom Hilda som vi nog alltid gjort, tänker jag att vi alla behöver någon som går före och som vi går där kommer andra efter och dom sista ska bli dom första.
Så kom vila dina trötta ögon på oändliga rader av regnbågar älskade vän. Somligt av det vi gör blir för alltid. Var stolt, låt oss vara lite stolta!