Trots att Pandemin verkligen är synlig i Japan genomförs OS. Detta visserligen utan publik och vi får väl tro att säkerheten kommer att fungera? Under fotbolls EM blev det allt fler i publiken och runt om i Europa tas allt fler restriktioner bort. Längtan efter det ”normala” är stor hos människor och längtan ligger ofta väldigt nära ”obetänksamhet”. Det bästa av allt tycks vara att allt äntligen är som vanligt. Nåväl inte för alla, för en del räcker ”som vanligt” aldrig riktigt. Någon ansågs sig behöva en rymdresa som grädde på semestermoset alltmedan en del av oss andra kände oss lyckliga över att åter kunna se IFK live eller att åter kunna gå på restaurang. Många är glada att åter kunna besöka sin mataffär efter ett år med hemkörning.

Vi människor längtar efter saker vilket i sig troligen är en viktig drivkraft men när katastrofer av olika slag inträffar saknar många av oss det där ”som vanligt”. Barn behöver, tror jag mig veta, mycket ”som vanligt”. Alltså  upprepningar och mönster att vila och hitta trygghet i. Det betyder inte att barn ska ha det tråkigt vilket var en sanning när jag växte upp. Det var tråkigheten som fick barn att leka och hitta på saker ansåg man. Nu tror jag för min del att det räcker med ”som vanligt”.

”Som vanligt” kan ju även var något väldigt svårt. För en del är det ”som vanligt” att hantera svåra sjukdomar och oro för nära och kära. För andra innebär ”som vanligt” ensamhet och utanförskap.

Ibland kan önskan att ha det som vanligt rent av bli väldigt konservativ och fördomsfull inser jag. Som när nu Norges beachhandbollsdamer valde att inte spela i bikini och får böta 150 euro per spelare. Det ska vara som vanligt anser EHF, en regel är en regel. Gubbarna som fattade det beslutet kunde gjort det i bikini och inte som vanligt i kostym bara för att närma sig känslan skulle man kunna tycka.

Själv är jag väldigt förtjust i ”som vanligt”. Upprepningar liksom bromsar tiden tycker jag. De flesta upprepningar hinner jag aldrig tröttna på, åtminstone inte de jag själv valt. Jag tröttnar inte på frukost utomhus eller en kall öl i solen. 

Samtidigt vill jag påstå att jag inte heller tröttar på sånt som allas lika värde eller kamp för barns rättigheter. Det kan aldrig få bli ”som vanligt” att barn blir träffade av skott när de är ute och leker. Barn ska inte ens behöva leva i en värld där folk skjuter varandra. Trygghet för barn är en rättighet vi behöver försvara. Vi behöver göra saker för att motverka våldet och då handlar det om mer än strängare straff.

Människor som i sitt ”som vanligt” upplever trygghet, respekt och delaktighet blir inte våldsamma.

Grannens katt går samma runda som vanligt i vår trädgård och tycks vara nöjd med det. Nu har ju inte hen varit utsatt för restriktioner utan detta ”som vanligt” bara pågår. Igelkotten har fått ungar, fem stycken stickiga nystan tultar runt i trädgården. Jag spanar efter mamma eller pappa kotte men dom tycks ta barn passningen med ro. Jag finner att jag plötsligt börjar hålla koll på dom, oj nu fattas två. Sedan tar jag mig samman, inte kan det vara min sak! Ungarna är nyfikna och längtar att se världen tycks det mig. Sommaren går fort, som vanligt, blommor slår ut och blommor vissnar allt har sin tid och ibland är underbart för kort, alldeles för kort.