Nyligen, under senaste halvåret, har Finspång fått sina pyramider. Få personer har väl kunnat undgå att lägga märke till stenhögarna som tornat upp sig längs Västralundsvägen utefter riksväg 51 mellan Vibergarondellen och Risinge kyrka.
Högarna liknar pyttesmå pyramider och är ett resultat av sprängningarna för de många nya byggen som växer upp längs Västralundsvägen. När jag går förbi högarna av sprängsten förvånas jag över att det dolde sig så mycket berg på området. Det intrycket hade jag aldrig. Berg i dagen verkade det snarare ont om, men tydligen fanns det desto mera berg under jord.
Nåväl, Finspångspyramiderna blir inte långlivade, utan försvinner inom kort. Stenarna lär komma till nytta på andra håll och forslas bort. Pyramiderna i Egypten uppfördes av olika faraoner (kungar) och tjänade två syften. Det ena som gravkammare åt faraonerna, det andra att underverken skulle stå pall i all evighet. Det ser de ut att göra, eller i varje fall så länge som jordklotet existerar. De reser sig mäktiga och höga efter snart 5 000 år. Och än så länge biter varken klimatet eller människan på dem.
Nyligen fick jag ett brev från Region Östergötland ”Du är en av 8 000 personer i Östergötlands län i åldern 16-84 år som slumpmässigt blivit utvald från befolkningsregistret att medverka i en hälsoundersökning. Vi hoppas du vill vara med eftersom dina svar är betydelsefulla och inte kan ersättas av någon annans”, stod det bland annat.
Klart att jag ställde upp. Kul, att få känna sig betydelsefull emellanåt och skönt att göra en insats för sjukvården i såväl länet som hela Sverige, som varit, och fortfarande är, så nertyngd av arbete på grund av coronapandemin och covid-19. Ett 60-tal frågor hade jag att besvara. En av dem var ganska festlig. ”Kan du fortfarande springa 100 meter?” Eftersom jag är 75 år och det inte framkom krav på hur raskt sträckan skulle avverkas så kryssade jag för rutan ”ja”. Även om jag aldrig varit en sprinter och knäna börjar protestera, så inbillar jag mig att jag, om än i lågt tempo, klarar att kuta 100 meter, även om det skulle ta en halv minut.
Jag blir bara äldre och alltmera glömsk. Nyligen språkade jag med en man i Finspångs centrum. Han tog sig fram på kryckor, men han hade talets gåva och uppenbarligen kände han mig väl. Jag kom inte på vem han var och det kändes ytterst pinsamt. Inte ens kryckor hade inte hjälpt mig i den här situationen.
Nu har det gått några veckor och jag har ännu inte lyckats värka fram vem jag pratade med. Jag tänker på det varje dag. Är det en bekant situation för någon i läsekretsen? Har du varit med om något liknande? Och om du som jag pratade minns samtalet med mig, så får du gärna höra av dig så jag får be om ursäkt för att jag var vilsen och ute på hal is.
27 april såg jag lomparet i Gron för första gången i år. Strax därefter hördes lomhannens ödsligt och klagande läte. Nu får vi vänta in att höra den första göken. Jag förväntar mig också att Mona-Lisa Lindgren och ”Maggan” Nilsson snart meddelar att tornseglarna, luftens ekvilibrister, anlänt till Dunderbacken och Kraftkärret. Då känns det som sommaren är här på allvar.
Här är skaran som levererade rätt svar på senaste ortskluringen, Ringarum: Rose-Marie Karlsson, Ruth Snabb, Per Dahlqvist, Leif Skeppstedt, Margot Persson, bröderna Ståhl, Gunilla Nordin, Margaretha Nilsson, Bill Persson, Birgitta Nilsson, Gun Burman, Lars-Göran Alvarsson, Ulf Folkeson/Anna-Lena Folkesson, Finspång, Göran och Karin Wickman, Edit Andersson, Lotorp, Anne-Marie Karlsson, Sonstorp, Hilli och Berth-Arne Maxe, Borggård, Frukostbordsgruppen på Hällestadgården, Yvette och Ronny Ripskog, Katterum, Rosemarie Carlsson, Inez Ek, Christina Hertz, Göran Bergljung, Göran Fridh, Elisabeth Andersson, Lennart Pehrsson, Conny Eklund, Torsten Heimstrand, Norrköping, Jan-Olof Ek, Maj Johnson, Kolmården, Nisse Sjödin, Åby, och Maija-Lisa Lalic och Lasse Israelsson, Skärblacka. Ulf Folkesson bidrar med månadens ortskluring: ”Parti +smula”. Som vanligt tar jag emot svar på 070-413 14 62 eller via ett sms.