Nu vet jag inte om ålder spelar in här men både den förra och den blivande presidenten får väl sägas vara relativt ålderstigna. Den ena snubblar och ramlar på scenen och den andra håller låda om allt från hajattacker till batterier och elstötar under sina kampanjmöten, eller som under covid – klorin kan vara bra att dricka. I USA är politikerna betydligt äldre än den genomsnittliga väljaren och det är även svårt för unga kandidater att nå högre politiska poster, vilket riskerar att undergräva ungas intresse för demokrati. Många amerikaner skulle önska en övre åldersgräns för presidentämbetet på 75 år och det kanske inte skulle vara så dumt. Det är ju trots allt en väldig massa makt som ska hanteras och den vill man inte ska ligga i händerna på någon som framstår som helt förvirrad.
I Sverige ser det annorlunda ut. Medelåldern på svenska politiker är 48,7 år och den yngsta ministern är strax under 30. Sverige är ett av få exempel på länder där unga faktiskt är ganska representerade i riksdagen. Samtidigt premieras ung ålder i flera sammanhang i Sverige. Man behöver inte ha kommit så många år efter 40 för att anses oattraktiv på arbetsmarknaden, trots att äldre borde ha mer erfarenhet och de har ofta även möjlighet att lägga mer tid på sitt arbete då småbarnsår med vabbande är över. Alla kan ju rimligtvis inte vara 25 och ha erfarenhet som en som är dubbelt så gammal. Och om pensionsåldern dessutom höjs allt eftersom är ju frågan vad alla dessa människor ska göra när de inte längre efterfrågas på arbetsmarknaden.
En blandning borde vara bra. De äldre för att de bidrar till ett slags historiskt sammanhang och kontinuitet och de yngre för nytänkande. I ett inslag i morgon-TV häromdagen intervjuades en av de yngre ministrarna och menade då att det var dags att prova nya lösningar eftersom en del av det som görs kommer från en tid “innan jag ens var född”. Vilket i det här fallet innebär knappt trettio år sedan. I ett långsiktigt politiskt perspektiv är det typ nyss. En olycklig formulering kan jag tycka, då det också låter som om allt som skett innan man “ens var född” lika gärna kan förkastas. Det påstås att Sveriges riksdagspolitiker i regel är högre utbildade än sina väljare. Jag undrar om det stämmer. På nyss nämnda minister kan man läsa att hen har studerat några kurser i statsvetenskap på universitetet. Inte så förtroendeingivande. Men jag är nog bara gammal kärringgnällig.