Huvuddelen av åhörarna kom säkerligen från de manifestationer som det så kallade "Undersköterskeupproret" arrangerade på måndagseftermiddagen i Norrköping.
På fullmäktigepolitikernas dagordning stod frågan om de personalneddragningar inom demensvården som den styrande Kvartetten med stöd av Miljöpartiet vill genomföra för att spara 42 miljoner kronor i verksamheten. Det är just dessa neddragningar som Undersköterskeupproret protesterar mot. Och som oppositionspartierna Vänsterpartiet och Moderaterna med stöd av Sverigedemokraterna motsätter sig och hittills har lyckats stoppa i Vård- och omsorgsnämnden och i Kommunstyrelsen. I fullmäktige råder dock en annan majoritet.
Ordförande i Vård- och omsorgsnämnden Olle Vikmång (S) inledde debatten. Med hänvisning till det ansträngda ekonomiska läget argumenterade Vikmång för att genomföra de förändringar som behöver göras: Bemanningen kommer fortsatt att ligga på en anständig nivå relativt andra kommuner. Ingen kommer att bli uppsagd. Utbildningsinsatser kommer att genomföras. Olle Vikmång gjorde inga försök att låtsas som om neddragningarna "inte kommer att märkas."
Han uppmanade oppositionen att inte skjuta de "nödvändiga åtgärderna" framför sig genom en kortsiktig finansiering som enbart gäller 2020.
Vänsterns gruppledare Nicklas Lundström höll sig på ett mer mänskligt än ekonomiskt plan i sitt första inlägg. Han vädjade till Kvartetten att "sitta ner" med oppositionen för att hitta vägar att undvika besparingar på demensvården. Moderaternas gruppledare Sophia Jarl var inne på samma tema. I en budget på över "åtta miljarder kronor går det självklart att hitta sätt att värna de allra sköraste i demensvården."
"Älskade undersköterskor på läktaren", sa Mona Olsson (V) när hon äntrade talarstolen. Oppositionen har förstås ett guldläge vid sådana här tillfällen. De styrande framstår som hjärtlösa medan de som inte vill spara är snälla. Svagheten i oppositionens hållning är att de inte på allvar har tagit fram en finansiering som ger demensvården en långsiktig särställning i kommunverksamheten. Det är naturligtvis fullt möjligt att kraftsamla runt till exempel demensvården genom att ta bort kommunens utgifter för t ex sport och fritid. Åldermannen Gunnar Bredin (M) var inne på just detta i sitt anförande. Men oppositionen krafsar istället ihop lite halvlåtsaspengar för att skjuta upp besparingen under 2020.
Argumentet "ingen vill spara på demensvården" var ett flitigt använt försvarsargument från Kvartettpolitiker. Det är ett svagt och osant argument. Om ingen ville spara så hade det ju inte varit en diskussion om besparingar denna kväll. Kvartettens kommunalråd Eva-Britt Sjöberg (KD) stack ut på ett positivt sätt genom att argumentera för att förändringar faktiskt kan vara och är nödvändiga. Det är med en sådan hållning som Kvartettens politik i ärendet blir begriplig.
Fullmäktiges vice ordförande Irma Görtz (S) ledde fullmäktigemötet med en skön blandning av auktoritet och humor. Många ivriga talare fick höra orden "din tid är ute" samtidigt som mikrofonen stängdes av. Demensvårdens tid är dock inte ute för Norrköping i och med kvällens beslut. Men jag är övertygad om att det krävs nytänk och insikter om det allvarliga läget. En politisk flykt från en stabil och trygg demensvård under den demografi som råder skulle på allvar kunna skjuta den offentliga sektorn i sank.