Mina vänner säger att jag är otursförföljd.
Jajemen!
Varför? Oklart. En eller åtta krossade Iphones är jag väl skyldig till, men inga speglar. I övrigt påstår jag att jag är en hyfsat bra människa. Jag stör ingen, skadar ingen, hjälper till om jag kan och så vidare. Ändå tycks det vara så att oturens klor har mig fast. Eller är det karma? Vem var jag i ett tidigare liv egentligen?
Jag ska bjuda på en inblick i mitt liv de senaste tre veckorna.
Det är inget unikt att bli blåst när man köper en bil. Det ingår väl mer eller mindre i bilköpardealen. Jag har sedan länge bestämt mig för att enbart köpa på firma. Då är man i alla fall hyfsat säker, trodde jag.
Hela bilköpet gick ut på att företagsägaren påtalade hur lätt det är att bli lurad och att det är hans sista avsikt när han säljer bil. Tvärtom så brukar han hjälpa kunder som blir lurade av andra firmor.
Really?
Jag min godtrogne … litade på honom. Alltid kul att stötta ett litet familjeföretag liksom. Eller inte. Bilen kommer nu kosta mig 20 000 i reparationer och har skulder hos Kronofogden. Vem får betala det tro? Tadaaa!
Trots att jag försökte kolla ALLT innan köpet. Bilfirman har slutat svara på mejl så jag tolkar det som att det inte är så intressant att lösa det hela – inte utan Konsumentverket i alla fall.
Några dagar senare ringer medryttaren. Hästen har tappat en sko och stora delar av hoven. Aja, sånt som händer. Bara ringa hovis och gå ner i källaren och plocka upp en tillfällig sko. Det gick ju fint tills jag rasade igenom källargolvet.
Det är ju typiskt dåligt när inredningen bestämmer sig för att renovera på egen hand. Sagt och gjort. Golvet är dött och begravet. Under växte någonting som närmast kan beskrivas som ett biologiskt mästerverk. Svampar. Stora vita svampar som får den finaste skogschampinjonen att bli avundsjuk. Efter samtal med försäkringsbolaget blir man ju inte direkt lugn. ”Vi kanske kommer att bränna ner huset”.
Jahapp.
Så nu är jag både pank, ful och snart hemlös? Vad kan man säga. Analys väntar. På alla tre punkter. Tur att jag har en hästhage jag kan tälta i, om än lite kallt på vintern …
I källaren finns en hatthylla som suttit i 101 år. Samma dag som hussvampen upptäcktes bestämde sig nämnda hatthylla för att ramla ner (på mig).
Okej, nu börjar jag ta det här personligt.
Försöker någon döda mig?
En kompis till mig sa lite halvt på skämt, att jag är hemsökt. Ibland undrar man ju. Hon erbjöd sig komma hit med någon brasiliansk rökelse. Det börjar kännas lockande.
I skrivande stund, och jag skojar inte ens, kom hantverkaren ner från övre plan. Efter 18 veckor (!) utan dusch hemma på grund av leveransproblem skulle vi äntligen få en dusch. Även om man kan duscha på gymmet är det betydligt trevligare att kunna duscha när man vill på hemmaplan. Tills rörläggaren kom ner igen. Han såg ganska blek ut. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här. Du kanske kommer att svimma. Men taket är för lågt … duschväggarna går inte in”.
Nähepp. Klart de inte gör det …
Bryta ihop eller inte. Skratta eller gråta? En kombo av båda kanske.
Lite galghumor måste man ändå få ha. Vi brukar skoja om att hänga oss tillsammans här hemma. Lönlöst: bjälken skulle säkert gå av...
Jag kanske ska satsa på den där brasilianska rökelsen. Eller en exorcist?