Min man och jag hade varit och köpt trummor i Accra och vi tänkte använda resten av dagen till att vandra den dryga milen utmed kusten tillbaka till rummet vi hyrde. Vi gick visserligen förbi en skylt där det stod något om militärt område, men plötsligt stod det fem unga män med tunga laddade vapen framför oss. Shit. Min instinkt säger mig att unga herrar och vapen inte alltid är en bra kombination. Med ryggsäck på ryggen och en viftande karta i näven skuttade jag fram mot de militärklädda killarna och ropade ”Hello” med hög röst. Jag försökte se glad ut och likna en förvirrad turist så mycket jag bara kunde. Med allvarliga ansikten visade de vägen ut ur området. Visst slog våra hjärtan rätt snabbt och hårt den gången, men jag vill inte på något sätt påskina att jag vet hur det är att uppleva krig.
För tjugo år sedan när jag frågade mina elever vad som var deras högsta önskan svarade många ”fred på jorden”. Idag är det nästan inga unga som spontant svarar så. De senaste åren svarar allt fler att de önskar sig bröstförstoring, tatueringar, fettsugning och annat som har med det egna utseendet att göra.
– Va? Vill ni inte ha fred på jorden? säger jag chockat.
– Men Anna, vad du är gammalmodig, du tror väl inte på allvar att det kan bli fred på jorden?
För några år sedan gick jag en sommarkurs i Jerusalem. En morgon ringde min man från Sverige.
– Du är väl inte i östra Jerusalem nu? sa han.
– Hur så?
– De säger på nyheterna att det är upplopp. Du är väl inte där?
– Nej då, sa jag, fast jag var där och gatorna brann.
Jag minns morgonen efter tre dagars utegångsförbud. Fönster och dörrar öppnades. Från husen strömmade människor på väg till sina arbeten. Gamlingar gick ut för att köpa bröd. Barn pussade sina mammor och skyndade till skolan. Jag fick en insikt den morgonen. Även om det är väpnad konflikt eller öppet krig så försöker människor så länge som möjligt att leva sina vanliga liv. De här människorna vill inte heller ha krig och de har absolut inte bett om det.
Det finns projekt och verksamheter där israeler och palestinier tillsammans arbetar för gemensam fred i området. Det är ingen lätt situation där nu men just därför vill jag tala om att de här människorna finns.
Jag läste nyligen ”Det eviga folket är inte rädda” av Shani Boianjiu, där vi får följa tre unga israeliska kvinnor som gör sin militärtjänst. För mig handlar den bland annat om vad en nation, eller ett system, kan göra med sina unga människor innan de blivit riktigt vuxna. Tänk vad vi kunde göra för världen om vi tog vara på våra formbara ungdomar, fast tvärt om, och utan så många amerikanska realityserier, om du vill förstå vad jag menar.
Det var snart tjugo år sedan kriget i Bosnien slutade. När jag reser där träffar jag fortfarande människor som bara dagarna innan identifierat och ombegravt en vän som hittats i en massgrav, och människor som samma vecka varit i Sarajevo eller Haag och vittnat i krigsdomstol. Människor som överlevt, men på olika sätt fått sina liv förstörda på de mest sorgliga sätt. Jag har hört så många berättelser. Det är lätt att förstå känslan av hat och hämnd. Men det finns människor som vill se framåt. Lärare som ordnar utflykter och aktiviteter och kulturarbetare som startar körer eller teatergrupper för både bosniska och serbiska barn. Jag vill tala om att de finns.
Jag tror tiden är inne att tatuera ett litet, litet peacemärke, även om motivet är gammalmodigt.