Även om jag är uppfostrad med Norrköpings Tidningar, har Folkbladet alltid funnits med. Tidningen är en lokal klassiker, ett alternativ med ett annat perspektiv, inte minst genom sportredaktionens ambition att lyfta fram mer undanskymda sporter och föreningar än IFK Norrköping, Vita Hästen och Hageby Basket (nuvarande Dolphins).
2012 gav jag ut min debutroman "Ålföda", en berättelse om en pappas försök att bearbeta sorgen efter sin sons död. I samband med detta blev jag intervjuad av Folkbladet och fick frågan om att bli gästkrönikör inom “Kultur och Nöje”. Så mycket kultur eller nöje har det
väl inte blivit, snarare en självterapeutisk spegling av en medelålders mans försök att hantera livets mening. Gästkrönikören höll sig kvar i tolv år och med tiden har det blivit uppemot 130 krönikor, högt som lågt, om vardagsbryderier och sorg.
Mycket har väl hänt på tolv år, eller?
När jag bläddrar i samlingen av krönikor slår det mig att jag tampas med samma defekter 2024 som jag gjorde 2012. Låt oss ta “GW-syndromet”, ett mönster uppkallat efter den folkkäre kriminologen Leif GW Persson. GW lever (relativt) sunt, disciplinerat och produktivt från nyårsdagen fram till midsommarafton. Därefter faller han för lättjan och förfaller successivt under andra halvan av året. Enligt mönstret i mina krönikor fungerar jag på samma sätt. Första halvåret ägnar jag mig åt strikta kostscheman, minutiöst planerade
träningspass och med ansträngt god ton mot omvärlden. Därefter tappar jag fart och tillbringar större delen av senhösten med ena foten på soffbordet och andra foten på väg mot kylskåpet. Mönstret slår aldrig fel, oavsett om jag bläddrar i krönikorna från 2013 eller 2023.
Disciplin, förfall, disciplin, förfall…
En annan defekt är oförmågan att frångå rutiner. Jag studsar upp som ett nyrostat bröd om morgonen, med tvångstanken att om jag skulle snooza, kommer jag aldrig mer upp ur sängen och då menar jag aldrig. Jag hasar runt i morgonrock, dricker mitt kaffe och läser
morgontidningen i tystnad. Jag utför plikttroget mitt jobb och mina träningspass och jag följer mina fotbollslag i vått och torrt, oavsett omgivningens planer och önskemål. Jag är en rigid gubbe och trots att jag tidigare identifierade mig som förändringsledare, har jag sakta rört mig mot den Ove-personlighet som jag tidigare föraktade. Jag har svårt för påtvingat socialt umgänge där jag förväntas mingla och uppföra mig som folk. Det är begripligt om det bara hade ägt rum hösten 2014, men bevisbördan är skoningslös. Jag var även socialt
missanpassad 2018 och 2022. Det handlar inte om neurotiska avstickare, utan om mönster i personligheten.
Med denna bevisbörda finns det ingen anledning att sakna mina krönikor. Det skulle räcka om jag publicerade ett årshjul med perioder av asketism, besatthet, lättja och frosseri, draperat med en ständigt pågående antisocialitet. När årshjulet har passerat tolvslaget på nyårsafton, byter vi bara årtal och börjar om med broccoli och broddar på löpardojorna. Troligtvis förblir jag intakt. Troligtvis kommer jag också att kämpa emot.
Men…
Jag är också en man som får plötsliga uppenbarelser som landar i snabba beslut. Varför inte sluta cirkeln och gå tillbaka dit jag började? Att Folkbladet går i graven kan jag inte påverka, men jag kan påverka vad tangenterna ska ta spjärn mot framöver. Jag har nyligen inlett en berättelse om de dysfunktionella antihjältarna Frank och Tess. Jag har förvisso påbörjat många fler sagor än jag har slutfört, men den här berättelsen har börjat slå rot i min fantasi och jag har redan fått känslor för karaktärerna. Det lovar gott, men det kräver tid och disciplin om jag ska få pusselbitarna på plats. Det är inget löfte, men ett beslut om att förflytta mig från krönikans språk till en sammanhängande berättelse. Om planen håller är den färdigskriven 2025 och redo för utgivning 2026. Jag lovar ingenting förutom att lägga själ och hjärta i att få ihop berättelsen.
Om det vill sig väl kanske någon annan tidning vill intervjua mig.
Om det vill sig väl kanske det blir nya krönikor, men i ett annat forum.
Om det vill sig väl kanske det är dags för den här gubbjäveln att göra en förändring.
Tanken svindlar, men för att citera en av barndomens förebilder, Jonathan Lejonhjärta: “Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort...”
Tack för er support, kära läsare och tack Folkbladets redaktion för förtroendet. Allt har sin tid och nu är det tid att sätta punkt.
Allt gott!