Igår blev jag 30. Så grattis till mig.
Jag är sist i familjen att fylla år och har alltid längtat mig blå efter sommaruppklädda släktingar och vänner som klämmer in mig som en parentes på sin dyrbara semester. Alla har alltid kommit solkyssta och haft på sig något vitt för att visa exakt hur många kyssar de fått.
Att sitta samlade och moffsa i sig tårta tröttnar jag aldrig på.
Men när siffrorna bakom tvåan blivit högre och högre har festerna blivit... mindre all in – och längtan efter ett nytt år tycks helt enkelt ha avtagit efter 25.
Fan så tråkigt. Så ängsligt. Så givet att noja sig över siffror som ökar – men vi fungerar väl så. Att vi gärna mäter livet i siffror. Ålder, längd, vikt och pengar på banken - allt ska öka. Jag skulle vilja mäta mina 30 år utifrån känslorna jag haft och lärt mig hantera och alla erfarenheter som ramlat in i mina åldersringar någonstans i bröstet.
Men det hade inte varit jag om jag inte hade börjat tänka på allt som inte finns med mig efter 30.
Sakerna jag inte kan.
Som att fatta när man ska säga Chicago i Chicago. Hur det låter när det låter konstigt om en bil. Vad som är en jordad kontakt och vad som är en ojordad - och skillnaden dem emellan. Jag vet inget om batterier, skruvdragare, hertz och trots att jag gör det jag gör är jag kass på ordklasser.
När jag får punktering på cykeln måste jag ringa pappa och ställa lika många frågor som han gör när Windows har kastat ut en ny fråga som man bara kan svara ok eller avbryt på. Och även då är min kunskap tunn. "Köp en Mac istället", blir oftast mitt svar.
En polare och jag skulle pumpa i ny luft i ett par bildäck (hur kan luft finnas på tub?), det slutade med att vi åkte därifrån med mindre tryck i sulorna.
Jag vet inte hur långt det är till horisonten. Jag har aldrig begripit hur jag ska kunna hantera när någon gör så att knäna darrar och det där sms:et dröjer en timma till. Hade inte Google funnits så hade jag inte kunnat stava till assiett.
Varför flyter båtar? Hur sätter man upp en lyftkran? Vad händer när vi dör? Om man älskar någon till månen och tillbaka - är det mer än att man bara älskar? Hur fungerar hashtaggen? Varför får alla selfies så många likes? I en bok läste jag att det inte finns tillräckligt många dödskallar i marken om alla levande människor fick för sig att spela Hamlet samtidigt. I en annan bok stod det att jorden har dödat fler människor än vad som finns idag – tillräckligt många dödskallar alltså. Men vad är sant? Jag vet inte. Vem vet? Flashback?
Det här är min längsta lista.
Och den blir bara längre, den jäveln.
Några frågor har jag haft sen jag var 13 och är kanske inte så smickrande att undra över när jag nu blivit 30. Men jag hinner inte med att pricka av. Antar att det finns någon slags mental prioriteringslista. Något som får mig att skita fullständigt i hur man får fler följare på Twitter och stryker en skjorta utan att få knöggel på ärmens baksida.
Just nu försöker jag lära mig det där med darrande knän för att kanske se hur det är på månen. Känns som en viktigare grej. Om jag dessutom har klarat mig hela vägen till 30 utan att riktigt förstå hur två hav kan mötas, så borde jag hålla ett tag till.
Hur viker man ett pappersflygplan?