Min exfru och jag träffades så klart ett par gånger innan hon gick ner på knä, men vi hade koll på varandra redan innan och blev väl mer eller mindre Hollywood-kära samtidigt som kladdkakan vi bakade brändes i ugnen.
Den här gången var det så ödesmättat. Dels för att jag inte kan prata om den jag ska bli på samma sätt som jag kunde när jag var 23. Nu är jag ju den jag pratade om när jag var 23. Fast egentligen inte alls.
Jag skulle till exempel inte vara snart 30 och ha ett duschdraperi som sugs inåt och klibbar sig fast på kroppen som en kass gnuggis när jag duschar. Jag hade heller inte räknat med att vara frånskild och bo i en etta där dammsugaren är en möbel eftersom det aldrig kommer en poäng stor nog för att det ska vara värt att plocka undan den. Men också för att hon skulle bli den första sedan allt hände som jag skulle granska som en eventuell person att dela livet med. Och framförallt – hon skulle göra samma sak med mig.
Bli bedömd. Usch.
Hur länge måste man vänta innan man kan fråga: ”Jaha, tror du att du vill ha mig vid din sida när du dör? Jag kan lätt tänka mig att det är du som matar mig med äppelmos innan jag trillar av i alla fall.”
Någonstans kände jag väl att jag inte visste vilka frågor man kan ställa. Hur gör man nu, 2013?
Förra gången hade jag inte ens hår på bröstet, Iphone var inte uppfunnen och ingen behövde bry sig om Sverigedemokraterna.
Om jag någonsin har haft självförtroendet till att vara karismatisk i början av en potentiell relation så är det definitivt borta nu. Nej. Utplånat. Det är större chans att hitta Atlantis, Loch Ness-odjuret och ett bra skämt av Stefan och Krister än att jag träffsäkert skulle kunna charma en främling.
Jag kunde inte ens lista ut hur jag skulle göra första gången vi skulle ses och tvingades fråga en polare. Handtag, famntag, klapp eller kyss?
”Ge henne kram och säg något isbrytande.”
Mitt huvud försvann direkt. Isbrytande. Det här är det enda jag funderar på. Is. Varje gång jag kliver på bussen till Norrköping och ser alla människor sitta var för sig i sätet längst ut med jacka, väska, datorer, sladdar, kikare, mat, hundar och tidningar i stolen intill så att ingen ska kunna sätta sig bredvid – det är nästan som att de tror att deras grejer ser ut som en instabil hög med dynamit – vill jag roffa åt mig chaufförens mikrofon och göra mig hörd genom bussens alltid så orimligt dåliga högtalarsystem. ”Och så klämmer vi i allesammans: We all live in a yellow submarine.” Av någon anledning gör jag det aldrig.
Efter ett par varv på isen frågade jag: ”Kan jag krama henne och samtidigt säga förlåt för att jag luktar grisblod.”
I mitt huvud vill jag. I mitt huvud borde jag med den meningen och hennes reaktion nämligen kunna avgöra om det är hon som kommer att mata mig med moset. Om hon kan få mig att bränna en kladdkaka. Men det är som att gå på bussen. Jag fegar ut och gör så som jag tror att man borde göra. Förmodligen prata om veckan som varit, Kevin Walker, Zlatans syn på cyklar och hur gärna man vill ha lite snö under jul och nyår trots allt. Men hon fick en kram i alla fall...