En behöver tilltro till sin förmåga, tillgång till kunskap på ett utifrån egna förutsättningar möjligt sätt. Balans i livet är en annan del. Den som är fullt upptagen med att hantera dagen har inte lust att fylla på med fler saker att omfatta. Just nu vill jag veta hur svanar avgör sin flytt, alltså hur långt de behöver flytta. Går dom liksom på känsla eller tar dom del av varandras erfarenheter på nått sätt? Den som bara går på känsla kan få det kallt om fötterna tänker jag. Om jag riktigt känner efter hittar jag en lust att lära mig italienska. Helt galet, till vilken nytta? Ja, kanske till ingen nytta utan bara ett möte med just lusten. Alla vägar bär inte till Rom men vem vet?
Aldrig har det väl varit så svårt för föräldrar och pedagoger att hänga med i barnens värld som nu. Barn ser och har tillgång till ett oändligt utbud av bilder, videor, digitala samtal, spel m.m. Barn tillägnar sig ord och begrepp som vuxna ofta inte har koll på. Många elever beskriver sin vardag i halvengelska formuleringar som vi ofta har svårt att få koll på.
För att kunna leda någon framåt behöver en först möta den andre där hen är, ansåg någon med viss rätt. Vuxna behöver ta sig tid, sätta sig in i vad barnen ser, vilka spel barnen spelar och vilka normer och värden som finns i deras närhet. Vi har ju så lätt att skrattande konstatera ”det där förstår jag inget av” men det kan vi såklart se till att göra. Det kommer att ta sin tid men är helt nödvändigt.
Pedagoger behöver lära sig om barnens värld, de som vet mer kan lära andra. Lärare som själv spelar Tv-spel kan t.ex. vara till stort nytta. Självklart kommer vuxenvärlden inte att fullt ut kunna omfatta elevernas upplevelser men parallella världar kan leda till olika värdegrund och därmed olika grund för problemförståelse.
Vi gamla ska väl inte helt slippa undan, vi kan visa intresse och ställa frågor. Även när vi inte lyckas förstå helt och fullt så bidrar frågor till reflektion för den som ska svara. Dessutom är genuint intresse en värdefull nyckel till barns hjärtan eller ja till alla våras hjärtan.
Barns föreställningsvärld avspeglas på våra skolgårdar, nu som förr. Barn kallar varandra för saker, ibland väldigt omedvetet och ibland utifrån en egen värdegrund som är under konstruktion. Vi vuxna behöver hjälpa barnen med värdegrundskonstruktionen. Det ligger i skolans uppdrag att hjälpa eleverna till en förståelse av samspel och samband. Troligen behöver skola och hem hjälpas åt i detta arbete. Vårdnadshavare behöver vilja se och veta, inte för att kunna straffa utan för att kunna möta barnet där hen är och sedan varligt leda framåt.
Nog vet jag att det är svårt att hålla tag i ansatser och stå upp för värdegrunden i skolan. Svårt för vuxna men även för de elever som så önskar. I en skola behöver personalen likt ett fotbollslag före match samlas på sin planhalva och peppa upp varandra, ”vi backar inte”, ”nu kliver vi nära”, ”den här skolan ska omfatta grundläggande värden”! En krävande utmaning men viktig, mycket viktig. Parallellt med vår ansträngning att få elever intresserade av det vi presenterar och vet bör vi intressera oss för det som är deras liv, deras erfarenheter förmågor och kunskaper.
Barns lust till saker är en mäktig kraft och barn besitter förmågor vi gamla måste kompensera för när vi drabbas av lust till olika saker eller välsignas med lust kanske jag borde skriva. Vi vuxna ska bereda väg för barnens lust och möta den varligt. Förlorad lust blir till ilska, tårar och besvikelse. Återkommande besvikelser fastnar på tvären i oss människor och kanske vågar vi inte ens känna lust igen.
Utanför kvittrar fåglar. Av lust till nått. En lust som liksom bubblar och vill ut. Inga tidigare besvikelser kommer att hindra deras bobyggen. Eller sitter det en sorgsen liten talgoxe där ute någonstans och har gett upp? Har någon ensam taltrast kanske tappat sin sång?