Cluj är en vacker och charmig stad i Transylvanien i Rumänien. Här blomstrar kultur- och studentliv. En lördagkväll gick jag sakta över stadens torg, genom kullerstensbelagda livfulla gågator, kantade av caféer och restauranger. Det var musik, skratt och fullt av glada och festande människor. Jag gick sakta eftersom jag höll en äldre kvinna under armen och stöttade henne så att hon inte skulle trampa snett i mörkret. Först gick vi båda tysta. Jag var väldigt tagen och påverkad av den teaterföreställning vi just hade sett. Det var en mycket stark skildring av en kvinna, fånge i nazistiskt koncentrationsläger under 40-talet, som gått in i psykos efter att ha vägrat acceptera att hennes barn blivit mördat. Pjäsen var på rumänska, som jag inte förstår, men jag fick ett manus på engelska så jag kunde följa med i varje replik.
Nattkylan kom krypande på vår väg tillbaka till hotellet men jag kände värmen från kvinnan som jag höll under armen. Jag kunde inte förstå att hon klarat att se hela pjäsen när knappt jag hade gjort det. Kvinnan heter Livia och hon var själv fånge i koncentrationsläger och hennes föräldrar, andra släktingar och vänner blev mördade av nazisterna. De känslorna och de tankarna som dansade i mitt huvud och i mitt hjärta den natten var speciella. Jag kunde inte fånga dem och inte sätta rätt ord på dem. Jag såg ungdomens glädje, kanske firandet av en godkänd tenta, kärlek som spirade, vänner och gemenskap … Samtidigt som förintelsen kastade sina skuggor, som långa hotfulla armar, över oss. Tidigare under samma dag hade vi lyssnat till en ung student, en kille som hoppat av sin militärtjänstgöring i Israel för att studera till läkare i Cluj stället. Han ville lära sig rädda liv, inte ta liv, sa han.
Intryck av läkarstudentens ord, ett otäckt teaterstycke … och Livia som bar på sin historia … där … nu och då. Som ung hade hon bott inneboende och pluggat i Cluj.
Livia föddes 1927 i en judisk familj staden Sighet. När barn från judiska familjer inte längre tilläts gå i skolan i Sighet ordnade Livias föräldrar så att hon och hennes syster Hédi kunde fortsätta sina studier i staden Cluj. Vid nyår 1944 var hon hemma i Sighet på skollov men fick aldrig tillfälle att återvända till studierna i Cluj. Påbudet om att alla judar i staden skulle bära Davidsstjärnan synlig på kläderna kom och kort därefter tvingades Livias familj in i gettot i Sighet.
Några dagar innan den där kvällen jag såg teaterpjäsen i Cluj hade jag besökt Sighet tillsammans med Livia och gruppen vi reste med. Vi hade stått utanför huset där Livia bodde som barn, och utanför huset hon bott i som tonåring, gått med henne samma väg som hon en gång gick från gettot till tågstationen. Hon stod där och pekade exakt var hon klev in i boskapsvagnen som förde henne till Auschwitz.
Numera avlidne författaren och nobelpristagaren Elie Wiesel föddes också i Sighet, deporterades till Auschwitz, överlevde och har därefter levt sitt liv i USA. Vi skulle delta i ett seminarium tillsammans med honom i hans hus i Sighet men fick meddelandet att han inte kunnat resa från New York på grund av allvarlig sjukdom. Ett unikt möte med människor som överlevt förintelsen blev det ändå i Wiesels hus i Sighet.
27 januari, förintelsens minnesdag, tänker jag förstås extra mycket på de som dödats i folkmord och de som mirakulöst överlevt. Jag tänker på att det är omöjligt att förneka förintelsen. Ändå kunde vi i helgen se hur nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen hängt fanor med sina rasistiska budskap och manifesterade här i Finspång.
Så Förintelsens minnesdag är, om ni frågar mig, årets viktigaste dag – om vi vill ha en framtid i demokrati och där alla människor är lika mycket värda.