Det har varit en lång dag med lektioner och högarna på mitt skrivbord växer av aldrig sinande bedömningsarbete. En stilla kväll i soffan hägrar. “Men nästa vecka har ni ju lov! Ni har det bra ni lärare!” säger en vän uppmuntrande. Det är konstigt det där, det är sällan någon avundas det faktiska arbete vi gör. Alltid bara loven, då har vi det bra minsann. Sällan vill nån byta med mig någon annan tid på året. Är det ett uttryck för att de faktiskt förstår att resten av året inte är så avundsvärt, att det tar på krafterna att jobba i skolans värld. Att vi faktiskt är värda de där andningshålen som loven innebär. Men lov är det bara eleverna som har. För egen del ska veckan ägnas åt konferens med kollegorna och tid att jobba ifatt med bedömning och planering.
Läser en insändare om lärarnas arbetsbörda och löneläget. Men precis som den skribenten konstaterar är det kanske inte där de största problemen ligger. Lönerna har trots allt ökat och rättningen kan man ju påverka. Hur mycket underlag måste jag egentligen ha? Och det är där någonstans själva kärnan ligger. För vem dokumenterar jag precis allting? Inför vem är det viktigt att ha “ryggen fri”? Ganska ofta är det ju för föräldrarna, de som tycker och tänker mycket, som själva har gått i skolan. Elever har självklart rätt att få veta vad som krävs av dem och hur de ligger till, men föräldrarna? Jag vet faktiskt inte. Det är ju inte de som går i skolan just nu och kanske måste man bara acceptera att barnet inte fixade högsta betyg. Föräldraengagemang är bra, faktiskt en viktig komponent för att barnen ska lyckas, men i lagom doser, tack.
När yngsta sonen gick på gymnasiet slumpade det sig så att skolan han gick på hette tre olika saker på lika många år och sista året hade de även bytt ägare. Föräldramötet den hösten kan ha varit det konstigaste jag varit på. De stackars lärarna tryckte förskräckt längs väggen, visste inte mycket mer än vad vi gjorde. Många föräldrar var otroligt frustrerade, deras barn hade inga skåp och datorerna var försenade. Sent ska jag glömma pappan som med hög röst deklarerade att han vägrade ta ansvar för att hans dotter skulle få ryggproblem på grund av allt släpande på tung ryggsäck överallt. Undrar just vad den innehöll, då böcker sen länge är bortrationaliserade och hon ju heller inte fått nån dator. Själv valde jag att lita på att de som jobbade där gjorde sitt bästa. Det tycker jag nog att alla borde.