För många är skolan faktiskt inte en plåga utan en vila. Där finns trygga vuxna och en trygg miljö. Alla går i skolan, även om skolan numer är segregerad finns en sorts likhet i det. Sommarloven blir mycket olika, alla barn åker inte på utlandssemester, till sommarstugan eller badplatser. En del föräldrar behöver jobba hela sommaren om möjligt, andra mår inte själva bra nog för att skapa trygghet och glädje för sina barn. Nog ser barn hur olika det är och den erfarenheten landar på skilda sätt. Fritidsgårdar och väl fungerande fritidshem är såklart mycket viktiga för många barn.
Sommarlovet var en utmaning för min pappa. Han ville ge mig något av det han själv ansåg sig ha fått men som ensamstående pappa var det inte lätt med bara tre veckors semester. Jag fick åka på kollo och när jag var för liten för kollo fick jag vara på en bondgård. Jag minns mest att det var svårt att vara utan pappa. Han var den enda jag hade och jag tror nog att jag upplevde det som att han också behövde mig. På vårarna drabbades pappa av det han kallade ”vår-depression” och då var det skönt att vara i skolan. Jag visste aldrig hur han mådde när jag kom hem men kunde stänga av den oron i skolan. Skolans regler och rutiner var vilsamma jämfört med hur det kunde vara hemma. När jag tänker tillbaka förstår jag att jag hade behövt någon vuxen att tala med så att jag kunnat förstå att pappas mående inte var mitt fel. Jag levde med en känsla av att jag skulle försöka göra pappa glad igen. Det var tufft för ett barn förstår jag nu men jag vet att jag inte skulle ha önskat byta bort mitt boende med pappa. Det var tufft och vi hade behövt stöd, pappa och jag. Sedan hade vi många fina stunder då pappa förmådde total närvaro. Dom stunderna finns kvar i mig för alltid!
Det är nog mina egna erfarenheter som gjort att jag brinner för skolans kompensatoriska uppdrag, för betydelsen av fritidsverksamhet och behovet av att ge föräldrar stöd i sitt föräldraskap! Barn vill så långt som möjligt vara kvar i sina familjer! När det inte blir möjligt att vara kvar i sin familj innebär det livslånga trasigheter. Vi är alla summan av våra liv och det är den summan vi som samhälle behöver hjälpas åt med att berika.
Jag hade tur. Det känns viktigt att säga just det. Jag kom att möta människor att luta mig mot när jag fick svårt med balansen. Jag kom att hitta sammanhang där jag kunde komma till min rätt och som lät mitt självförtroende växa. Men ibland kommer saker ifatt mig och det händer att jag inte förmår vara den jag vill vara. När somliga vill döma andras misstag vill jag hellre ge stöd, när jag ser vilsna barn som beter sig illa förstår jag att det inte handlar om illvilja från barnets sida. Jag vet också att föräldrar älskar sina barn och vill väl men inte alltid förmår. Allt detta är både en utmaning och ett hopp!
Barnen är viktiga. Jag har med glädje sett barnsynen förbättras genom åren och vi börjar förstå att barn faktiskt föds goda med massor av möjliga talanger och förmågor. Barnkonventionen blev lag som ett resultat av denna förändrade barnsyn. Barn ska lyssnas på, barn ska vara delaktiga men ändå tycks vuxenvärlden strunta i just denna lag. Att som Norrköpings kommun först ta beslut och sedan fråga barnen är såklart ett lagbrott men även ett tecken på att vuxna inte förstår att demokratiska människor formas av just erfarenheter av delaktighet.
Nu blir det sommarlov! Som förälder behöver du inte känna att du borde ta med ditt barn på fantastiska resor och upplevelser men du behöver prioritera att var nära och fullt fokuserad i tillsammansstunder. Underbart är kort men samtidigt liksom för alltid!